Långlivad? Nä, inte jag inte...

Alltså, hur mycket ska man behöva stå ut med?

Hur många trauman till man är tillräckligt härdad för att inte bli traumatiserad mer?

Kl 08 imorse avgick den Estrinska volvon med hästtransport på släp. Sena såklart. En timme sena... Men hörrni! Trailerkameran!! Vilken pryl! Det var de bäst investerade tusenlappar jag gjort av med på flera år! Och tre timmars bilfärd i gassande sol blir betydligt mer uthärdlig när den förskönas av film på en vacker åring som står i trailern som ett helt proffs!

Nå, proffsigheten fortsatte igenom väntan i transporten, besiktning, flottfärd i sällskap med superstressad tvåårig... håll i er... nordsvensk (!!), fotografering, rymmande tvåårig nordsvensk, mera väntan, ännu en gång rymmande tvåårig nordsvensk, mera väntan, för tredje gången (himmel! vad sysslar folk med??) rymmande ni-vet-vad, och det slutliga släppet.

-Dallas på flottfärd över det stora vida havet-

-Det blev en låååång väntan-

Alla 21 hingstarna- nej förlåt, 19 var de eftersom den superstressade nordsvenskens superstressade mattar inte hade knäppt upp nosremmen på tränset och därmed naturligtvis inte fick av det. De kanske skulle gå i skola hos Dallas och lära sig ett och annat om proffsighet?! En annan söt liten brun åring sprang med några steg, tvärvände och kutade rakt upp i folkmassan. "Matte!! Hjääääälp!" Gulle. I alla fall. Alla 19 hingstarna satte av över ängarna! Dallas la i överväxeln och hann i kapp ledaren. Detta visade sig vara ett ödesdigert beslut från hans sida, men det visste vi inte än. Grabbarna rusade runt på släpp-platsen några vändor och försvann sedan i fjärran.

Vi- Thomas, Cecilia (vad i hela friden hade vi gjort utan dig??) och jag samlade ihop oss och satte oss på en klipphäll med bra utsikt över en stor öppen äng. Sex hingstar kom efter en stund ut från skogen, de hade brutit sig ur storflocken och bildat gäng. Dallas syntes inte till, men ön är ju stor så det tänkte väl inte vi så mycket på.

-Två skitsnygga halvblodskillar-

Mitt i första tuggan på andra pirogen kommer en halvhysterisk tjej springande med andan i halsen: "Har ni sett er hingst!! "Öh, nä. Vi fikar." "Asså, det är några som har simmat iväg, och de fastnade i flottlinorna och höll på att drunkna!" Min första tanke var, att en proffsig kille som Dallas aldrig skulle göra något så dumt. Rätt lugn knallde jag iväg till stranden, där jag förstås med en gång såg att Dallas stod på andra sidan, dvs på FASTLANDET. I sällskap med två andra hingstar. Och han var riktigt, riktigt medtagen. Majoren i Lotti vaknade, efter en längre vila än vanlig, till liv och snart hade jag fått flottkillarna att dra över mig. Ja, ni läste rätt: DRA! I full västkustblåst och i fruktansvärt strömt sundvatten handdrog de flotten fram och tillbaka. Och i detta vatten hade min lilla hingstunge simmat över sundet! Följande minuter är lite suddiga, men jag skällde säkert ut någon, delade säkert ut en och annan order och hann tänka ut en plan för hur vi skulle lösa det med bete för Dallas hemma.

Ja, han är ju kvar där borta. Stackars husse är förtfarande i upplösningstillstånd, och funderar på hur han ska hinna ta en snabb vända till Lysekil mellan dagens kunder.

Dallas hade skrapsår och lite svullnader här och där. Och han var väldigt väldigt trött. Säkert lite chockad också. De som hade sett det hela kunde rapportera att hela flocken (exkl. nordsvensk, mammig åring och de sex som stod på ängen där vi fikade) hade rusat rakt ner i vattnet. Dallas som var bland täthästarna trängdes förstås ganska långt ut i strömmen när de andra tryckte på bakifrån. De har antagligen tappat fotfästet och börjat simma åt det enda håll där det fanns plats att simma. Flottlinorna låg slaka i vattnet, och någon fastnade. Jag har inte frågat om det var Dallas, för jag vill INTE veta. Några hade simmat hela vägen över men inte lyckats ta sig upp på klipporna och simmat tillbaka. Dallas och två andra tog sig upp och sprang en bit upp i skogen.

En underbar, fantastisk, otroligt redig tonårstjej (jag säger ju det: tonåringar är bra att ha!) hade sett allt detta från Bassholmens strand, vinkat in en förbipasserande båt som skjtusat över henne. Hon hade med sig ett träns som hon satte på Dallas (vad GLAD jag är att vi har betttränat) och sedan stått och hållit honom lugn och fin en lång lång stund. Hon ska få en present, den guldflickan! En present och en guldstjärna i himlen.

Efter lite diskuterande fram och tillbaka bestämde vi oss för att flotta tillbaka Dallas. Och som vi trott, ställde han sig lugnt och betade eftersom det var det alla andra gjorde. Han hittade snabbt en liten flock att ingå i, bestående av en jättesöt gul halvblodsgrabb och den lilla mammiga åringen. Jag tror (och hoppas hoppas hoppas) att han tyckte det var en så pass traumatisk upplevelse att han inte gör om det i första taget. Vi ska åka tillbaka om ett par dagar och titta till honom, så att det inte blir något av såren.

-Dallas små kompisar-

Efter allt drama sänkte sig lugnet bland hästarna. Och flera mindre grupper började ta kontakt med varandra.

-Mäktig Lippizzanerhingst-

***

Jäkla häst!! Vilka idéer!