Visst är han fin? Tex (Putte) tog med oss ut på körtur. Som så många andra varelser utan röst, en traumatiserad och ovarsamt hanterad själ, som hade turen att komma till Lena för tio år sedan. Med sina aktingsvärda tjugofyra år på nacken ska Putte få en ny karriär som klassmorfar ett par kilometer uppför berget. Vi ser fram emot dig!
***
Lite skamset får jag väl också passa på att erkänna att vi körde de trettio (!!) milen fram och tillbaka igår kväll för att titta till vår lille hingstegrabb. Vi tog med oss Lena och Flemming på en liten fyra timmars road-trip med roddbåtsfärd, strandvurpa och 21 hela, friska, glada, trötta och mätta fybenta snyggingar. Dallas mådde såklart jättebra. Men... det är märkligt... han har förändrats. Vuxit upp. En aning. Över en natt.
4 kommentarer:
Det där såg mysigt ut. Kan man koppla av bättre på något annat sätt. skulle vara roligt att prova på någon gång. Hälsa till Lena så gott.
kram Anki
Ska jag göra! Kram kram!
Jag hade vart precis lika orolig och gjort samma sak som er - åkt och kollat läget. Då sover man mycket godare om natten!
Ha ha! Tack för stödet :)
Skicka en kommentar