Läste en ny blogg och blev plötsligt bryskt inkastad i den akuta, desperata, smärtsamma sorgen efter Monte. I dryga två månader har jag varit utan honom. Hans hovavtryck finns fortfarande i trädgården, överallt. Vi promenerar på stigarna i skogen där vi ridit hundratals gånger. Jag tittar ut genom fönstret och ser platsen där han drog sitt allra sista andetag. Min fina, vackra, speciella lärare. Med sin integritet, sina högt ställda krav på mig, blicken som kunde vara full av tvivel, de sparsamt utdelade tecknen på förtroende. Montes varma kropp, Montes lugna andetag, Montes andedräkt på min kind, Montes klockrena galoppbyten, Montes mörka röst.
Monte och Dallas träffas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar