Okej. Så här var det. Emil kom till oss. Han var sju månader,. Vi anmälde oss till grundkurs i lydnad för unghundar. Första halvan av varje tillfälle stod vi i ring på gräsmattan och tränade fotgående, tandvisning och ligg tror jag det var. Det tog Emil ungefär 1 minut att fatta vad han skulle göra, och när han väl fattat det fanns det ingen som kunde övertyga honom om nyttan att öva det. Så när han inte stod som förstenad med nosen nedgrävd i gräset, roade han sig med att försöka kasta sig fram till de andra hundarna (som- need I say it- naturligtvis satt som små änglar vid sina mattar och hussars sida). Vi lockade med köttbullar. Vi lockade med leksaker. Vi tjoade och tjimade och försökte vara så roliga som en människa bara kan. Köttbullar och leksaker sket han i. Tjoet och tjimet gjorde såklart att han bara stressade upp sig ännu mer. Andra halvan av kvällen tillbringades inne i klubbstugan. I samma stund som vi satte tassen innanför tröskeln började Emil yla. Han ylade och skrek oavbrutet tills han tryggt satt i sin bil igen. Vår tappra kursledare tappade aldrig modet. Och gjorde hon det visade hon det i alla fall aldrig, utan erbjöd sig istället att ge oss privatlektioner. Otroligt nog lät hon oss gå även fortsättningskursen, och vid det laget hade ju grabben blivit ett halvår äldre och kunde både skrika högre och förstena sig hårdare. Men lärde sig alla moment gjorde han. Med den äran. Efter detta gick vi två agilitykurser. Det gick lite bättre. Det ska erkännas. Men på första tävlingen skrek han ända tills det var hans tur att gå ut på plan. Väl där hoppade han några hinder, stannade och nosade, sprang genom en tunnel och stannade och nosade. Han tog sig i mål och skrek sedan till vi åkte hem.
Fullkomligt utmattade anmälde vi oss till en problemlösningskurs. Kursledaren lovade att om man inte löst problemet innan kursen var slut skulle man få pengarna tillbaka. Kursen var på tre tillfällen under en helg. Första dagen skrek Emil från första till sista minut, så att vi blev ombedda att gå undan ifrån ringen. Andra tillfället morrade Emil åt kursledaren. Vad som föranledde det morret fick jag aldrig veta, men DET har aldrig hänt vare sig före eller efter det tillfället. På kvällen, efter den dagen, bestämde jag mig för att det fick räcka. Så tredje dagen åkte vi till kursen utan hund. För att titta på helt enkelt.
Vid det här laget var väl Emil en fyra år och vi gick inga fler kurser efter det, vad jag kan påminna mig. Jag anmälde honom till en spårkurs, för jag tänkte att om han nu så gärna ville nosa så skulle vi i alla fall ha någon nytta av det. Men när det var en vecka kvar till kursstart fick jag ett samtal från klubben där de sa att kursen tyvärr hade blivit full eftersom renrasiga hundar hade förtur. De de inte visste (klantigt eftersom Nynäshamn inte heller är så stort) var att jag jobbade ihop med matte till en flatcoated retriever som dagen efter fick ett samtal från samma kvinna. Hon fick ett erbjudande om att vara med på kursen till reducerat pris eftersom de hade platser kvar.
Om nu vårt rykte hade föregått oss, och vi inte var önskvärda på kursen borde de varit ärliga. Jag hade kunnat förstå det. Jag gick ur klubben och gick aldrig med i någon mer hundklubb efter det.
Sedan en tre-fyra år tillbaka lever vi en fullkomligt kursfri tillvaro med massor av motion och mycket vara-med-tid. Och många hundkompisar. Men absolut inget kopplat hälsande till höger och vänster. Vi tränar på allt vi lärt oss, och ett och annat trick såklart. Men det slutar alltid på samma sätt. Emil fattar på noll sekunder och sedan tappar han intresset. Han är vad "experterna" kallar: "För smart för oss". Utklassad av sin hund... Vad säger man.
Om det var någon som orkade läsa till slutet får jag tacka för intresset och meddela att numera lyssnar jag inte på NÅGON som inte först bevisat att de har glada djur och en väl genomtänkt metod som bygger på icke-våld.
