Nej nu...

Tills jag får lite tid över att rapportera dagens händelser kan ni ju ta och kolla in den här bilden. Det till vänster är min pekfingernagel och det till höger är en sticka.

***

Okej. Här kommer en statusuppdatering och en liten anekdot om "lagen om alltings jävlighet":

Redan igår kväll tyckte jag väl att såret kanske var aningens svullet och rött. Jag gick och la mig med kläderna på och en filt över mig, beredd på nattens panikpromenader. Han väckte mig klockan 00.57 så vi fick kasta oss ut i vinternatten, men sedan var det faktiskt lugnt till halv sex. Då skickade vi ut husse, som gick en resultatlös promenad (dvs det kom inget bajs). "Han kanske börjar bli bättre", tänkte jag förhoppningsfullt medan jag tog en koll på såret. Men se, det såg INTE fräscht ut. Svullet och rött var det, mycket värre än kvällen innan och det kunde jag dra mig till minnes att jag läst i hemgångsråden att det INTE fick vara för då skulle vi komma in.

Åka in till kliniken gjorde vi, varpå även veterinären konstaterade att såret var för svullet, att man absolut var tvungen att få stopp på diarrén, att han behövde vätska samt smärtstillning. Jag hade ju inte fått ge honom någon Rimadyl hemma för att inte störa magen ännu mer, och jag tyckte nog att han verkade ok under torsdagskvällen, men i förmiddags hade han helt klart ont. Tro jag det! Testa att skära av er pungen så får ni väl själva se! (Eller nä, gör inte det.)

Så Emil fick stanna där. De tänker behålla honom hela helgen. Han ska få dropp, magvänliga bakterier, smärtstillning plus att de tänker ta bort ett stygn för att lätta på svullnaden. Och för er som någon gång lämnat ifrån er ett djur på klinik behöver jag inte beskriva den hjärtslitande känsla det är att se sin älskling traska iväg i sitt klinikhalsband med en främmande människa. Eller hur det känns att stå och titta efter sin vän, se den älskade rumpan på längre och längre avstånd och hoppas att han inte ska vända sig om. Vilket han såklart gör. Jag behöver inte förklara att hjärtat nästan bokstavligen hoppar UT ur kroppen i samma stund som vännen vänder sig om och kastar en frågande blick på sin matte precis innan han rundaR hörnet för att ta plats i sin bur.

Ja, så nu är han där. Och jag är här. Ensam. Utan min Emil. Jag säger bara nåde dem om de inte lagar honom senast till på söndag. Och sedan ska skiten läka helt och hållet enligt textbok tills stygnen tas. Annars!!

Och det är så tyyyypiskt att det här ska hända när det här är PRECIS varför jag inte förmått mig själv att kastrera honom tidigare. Jaghar varit så himla orolig för själva operationen och konvalescensen efteråt. Och när jag till slut gör det, när alla försäkrat mig att det kommer gå så bra så bra. Ja...

Så är läget i alla fall. Här finns fortfarande nattsvart ångest att hämta till högstbjudande.

Stickan? Jo förstår ni. Under tiden som fröken veterinär undersökte Emil började han se påtagligt bajsnödig ut, så vi fick lov att springa ut. Ut och över en sådan där trätrappa som ser ut som ett uppochner vänt V. Den var isig, och Emil hade bråttom. Så jag tappade fotfästet och dråsade ner för alla trappstegen liggandes på rygg. När jag hade slutat dråsa kunde jag skåda en liten liten sticka som stack fram under pekfingernageln. En sticka precis så stor att jag fick tag i den med naglarna och kunde dra. Och dra och dra och dra. Ja ni ser på bilden vad jag fick ut.

Så nu är det väl inte annat än blodförgiftning och lös nagel att vänta.

Vad det hette? LAGEN OM ALLTINGS JÄVLIGHET !

obs! Det är inte den onda nageln på bilden. Den vill ni inte se. Promise!