Klagomål

Eftersom det varit lite synpunkter här i bloggen på att vissa inte får samma utrymme som andra och hitan och ditan så tänker jag att jag har två alternativa reaktionsmöjligheter. Jag skulle kunna ruttna ihop alldeles, stänga ner bloggen och tjura i resten av mina dagar eller så kan man tänka sig en mognare approach. Att ta till sig av kritiken, göra bättre och kanske på kuppen utvecklas som människa. Utvecklas vill jag ju, så här kommer ett inlägg där ALLA får vara med.

Är lite sjuk är man ändå huvudperson, så första bilden går till Emilpemil. En uppdatering har efterfrågats, så då kan jag meddela att han är väldigt mycket bättre. Imorse såg operationssåret faktiskt riktigt fint ut. Nästan ingen svullnad kvar och bara väldigt lite rött. Han är pigg förstås. Piggpiggpiggpiggpiggpigg PIGG! Som en ettrig terrier ungefär. Jag har tagit honom mellan fyra ögon och föklarat att det faktiskt är fyra dagar kvar på vilan. Minst. Men han bara skällde mig rakt i ansiktet, så jag tror inte han hörde något. Ja såatte så ligger det till och då tycker jag att vi raskt går vidare och koncentrerar oss på den allra viktigaste individen i den här familjen (hybris? Vem JAG?? Nä vet du vad! Jag säger bara sanningar. I´m a TRUTHTELLER):

nämligen: MOI! Och MIN lördagsmorgon...


...började egentligen redan på fredag kväll då jag riktigt tänkte till och lät hovis ta min bil till grannen som bor utanför skogen, vid den asfalterade vägen, när han ändå tänkte överge mig för en hockeymatch i sällskap med densamme. Jag hade ju hört skräckinjagande rykten om snöstorm och 40 cm snö, och tänkte (till skillnad från vissa andra) att det är väl bäst man tror på det då. För er som inte vet, så bor vi alltså i slutet av en liten slingrig skogsväg där snön i skrivande stund ligger midjehög på sina ställen. Hur vet jag det? Jo, för Emil och jag gjorde ett försök att ta oss ner till nämnda granne som bor i andra änden av skogsstigen ca 1 km bort. Det gick inte. Ja, i vilket fall som helst (det är attans lätt att tappa tråden när man väl gasar på!)... var var jag nu? Jo, bilen stod alltså hos grannen i natt, och lilla familjen Estrin (eller åtminstone valda delar av den) gav sig i samlad tropp av klockan halv sju i morse i snö och rusk och knähög snö för att försöka få iväg lilla mig till jobbet. Vi tog oss fram till grannen och insåg genast att även stora vägen var fullkomligt igenblåst. Vi jorde ett fåfängt försök att skotta fram bilen, insåg att det inte gick, ringde jobbet (det är skojigt värre- att ringa nattpersonalen som står och hoppa och väntar på att få gå hem för att meddela att istället får de det himla kuliga uppdraget att ringa runt och väcka ledigt folk på en lördag och försöka få någon att avlösa dem) och gick in till grannen istället.

Framåt tio hade vi frukosterat, diskuterat världsläget och druckit ett antal koppar kaffe, så då tyckte vi väl att det var dags att pulsa hemåt. I ett svagt ögonblick (kan hända att Emil var extra ettrig just då) tyckte vi att vi skulle ta långa vägen hem för att lapphundskorsningen skulle få utlopp för något av sin aldrig sinande och numer högt på uppmärksamhet pockande energi. Då såg vi att den andra grannen var ute och skottade. Han hade slut på snus minsann och med paniken lysande ur ögonen deklarerade han att inget väder skulle få stoppa honom från att åka och handla. Han var så säker på sin sak att han erbjöd sig att handla åt oss också. Ja inte snus då, för det har vi ju slutat med här hemma. Han ringde en halvtimme senare. Satt fast förstås, och dessutom hade växellådan pajat. Jag höll mig från att påminna honom om våra enträgna försök att få honom att stanna hemma och se det som ett gyllene tillfälle att lägga snusberoendet åt sidan. Otroligt. Hade annars varit typiskt mig :)

Vi tog oss hem, men det tog så pass på krafterna att Emil och jag var tvungna att sova en timme i soffan. Emil, han var så trött att han inte ens noterade att vi låg och trängdes i SAMMA soffa. Då är man trött.

Knäpphästarna rör det inte i ryggen att det är sibirienväder ute. Våra försök att lägg maten inne i ligghallen möttes med en fnysning (tre fnysningar för att vara exakt). Varför vara inne när man kan vara ute? Hade jag inte läst de senaste rönen som påvisar att hästar som har full vinterpäls lätt klarar neremot en 25 - 30 minusgrader. Jo jo, försökte jag. Men det blåser ju och ni är ju alldeles täckta i snö. Det tyckte de var trams och totalt nonsens och så traskade de ut i hagen igen.

Trollis, han kom i alla fall in efter en ovanligt kort vaktpostering nedanför fågelmatsträdet. Han muttrade något om kallt om tassarna och is i pälsen och gick in och såg butter ut.

Butter

Butter

Inte så butter längre

Min bil står ju kvar hos grannen, och den syns nog inte längre. Inför morgondagens arbetspass har jag en ny plan. Jag pulsar TRE kilometer, till grannen som bor allra längst ner i byn. Alldeles vid landsvägen. Han har en fyrdjulsdriven jeepaktig sak, som jag har fått löfte att låna. Ja, så nu måste jag allt snart gå och lägga mig för det blir till att traska iväg klockan sex.

Men... det är i alla fall vitt och vackert ute :D