tisdag, februari 16, 2010

Hemkommen

Ni kan tro att det var någon som blev fullkomligt HYSTERISK när han fick se sin matte idag! Det var skrik och hopp och allmän galenskap, faktiskt så till den milda grad att han nästan blev lite chockad av sig själv för plötsligt började han hyperventilera och då tyckte inte matte det var kul längre. Kul var det inte heller att se operationssåret. Jag lovar, det ser ut som den värsta motorsågsmassaker där mellan benen, och nu väntar vi på resistensbestämningen som förhoppningsvis kommer imorgon. Min lilla snuttegubbe... men faktiskt så verkar han rätt obekymrad för veterinären demonstrerade hur hon kunde både klämma och känna på motorsågsmassakern utan att det kändes ett dugg.

Vad som dock alldeles uppenbart kändes var en påträngande skitnödighet. Och det ska en matte till att veta exakt hur ens pälskling ser ut när h*n behöver skita. Tro fasen, han har inte bajsat sedan i lördags morse! Det tyckte inte veterinären var konstigt alls, men det tyckte matte. Så så snart bilen var parkerad på hemmamark tog vi en promenad, och visst- den duktiga killen presterade en alldeles perfekt, fin och helt och hållet odiarréig (fick jag till stavningen rätt där, Irene?) bajskorv. Ja alltså vi fick ju i vanlig ordning traska iväg en bra bit, men sen låg den där i tjusig kontrast mot den rena vita snön. Behöver jag nämna Emils förvåning när bajskorven fick matten att fullkomligen explodera i lycka, och att över hunden regnade beröm och belöningar utan slut. Nej, inte utan slut för vi måste ju vara rädda om den nyvunna maghälsan. Fast å andra sidan, min fina hund är reducerad till ett magert skrälle med utstickande höftknotor och så vem vet- framöver kanske man belönas för det ena OCH det andra.

Nå bildbevis på att guldklimpen är hemmavid:


4 kommentarer:

Larsson sa...

Ja, järnvägar! Faktiskt första gången som jag funnit intresse av att läsa ett "skitinlägg"... :)))

Bra där, Lotti!

Klappa nu på Emil från oss och så hoppas vi att han lägger på höfterna på bumsen.

(det där sista kommer nån ALDRIG att säga till mig. Att jag ska äta så jag blir frodig om höfterna, alltså ;)

Lotti sa...

Hälsningen är framförd men jag hörde inte riktigt vad han svarade för nosen är liksom nergossad här i sängen. Hundar ska sova i sängen och INTE i burar på sjukhus, visst?

Och man ska aldrig säga aldrig ;)

Tusen tack för din omtanke och glada tillrop och bärhjälp (av ångesten)!

Irene sa...

Alltså, egentligen är jag på jobbet och håller på att skriva en oerhört Viktig, för att inte säga ViktigPettrig presentation, men jag var ju bara tvungen att gå in och kolla Emilstatusen!

Och nu kan jag bara utbrista i ett hjärtinnerligt känt: Hurra för Bajskorven!!!

Lotti sa...

Alltså VI säger inget. Men vi får ju innerligt hoppas att inte chefen läser min blogg... du får hålla honom ockuperad med den superviktigpettriga presentationen!

Nu måste jag själv ila iväg till jobbet... men jag har ju min mobil ;)

Jag säger som till Larsson- vi uppskattar verkligen alla påhejningar och ert engagemang och intresse. Det känns liksom varmt och fånigt i hjärtat :)