Uppdatering

Jaha ja, jag sitter fortfarande här och försöker författa något fint, något värdigt om Monte. Försöker hitta de där perfekta orden som säger allt. Men sanningen är att jag orkar inte skriva om Monte, det gör fruktansvärt ont. Det är för nära, och jag måste få bära min sorg inom mig ett tag till. Så jag skriver om annat...



I fredags var vi bjudna på fest i Götene. Intet ont anande tog vi med tandborsten och sovtröja så att vi båda skulle kunna ta oss ett glas. O herregud vad vi har blivit GAMLA!! Vi släpade oss i säng runt två, då hade fortfarande i stort sett ingen gått hem än. Hushållets piano, samt sing-star anläggning lämpligt nog belägen precis under det rum där vi skulle sova, höll oss vakna till fyra och sedan kom en dyngrak men ändå trevlig ung man inraglandes i tron att han skulle hitta en fristad i vårt rum. Ett par timmars sömn på morgontimmarna fick jag väl in, men jag lider fortfarande av sviterna efter denna partynatt. Det innehåller alltid ett visst mått av chock, de där insiktsögonblicken då faktum står iskallt klart för en- man är inte densamme! Man har gått vidare, men har inget gemensamt längre med "dagens ungdom". Man har blivit- ÄLDRE. Plus- jag har insett att ålder faktiskt bara ÄR en siffra. Man behöver inte vara lika gamla för att man har samma ålder så att säga. Ja, i vilket fall som helst, jag orkar inga sena festnätter längre. Så är det. Men det var trevligt!



Dallas börjar lägga på sig! Jätteskönt. Idag har han träffat sin första mountainbike. Den kunde hoppa, det var läskigt. Men det var värt att övervinna sin rädsla för cykeln för att få gosa med husse som satt på. Tänk att man kunde ha sån nytta av honom :) Husse alltså. Idag har husse, inspirerad av alla intryck från dagens tävling i skogskörning, även presenterat tönkörningsgjorden för Dallas, den var mjuk och skön. Lämplig att gnugga mulen mot.



Den allra mest positiva utvecklingen just nu är att Dallas kommer på inkallning i hagen. Lite märkligt, nästan kusligt, att han lärt sig det precis samtidigt som Monte försvinner. Nästan som att han tar över... När jag går till hagen står han redan beredd, öronen spetsade, väntande: "Är det min matte som kommer?". Så ser han mig, jag ropar, och då kommer han raskt skrittandes ända fram där jag står och sticker in näsan i grimman. Precis som Monte.



Emil har, sin vana trogen, varit på sin veckoliga (daglig, månatlig, årlig... vecklig???) visit på Blå stjärnan. Han blev ju biten, och såret läkte inte (NATURLIGTVIS- varför skulle någonting lösa sig av sig själv, utan att vi blir ruinerade på kuppen??) som det skulle. Nu är han så nogrannt rakad runt såret att en kille igår trodde han hade skabb (min FINA hund?!?!) och såret läker fint.



Nå, snart börjar Beck.