Busy busy busy

Här kommer helgens rapport:

1. Dallas tycker det är halkigt i hagen. Jag har köpt en ny handbok där det står att man vinner hästens förtoende genom att HJÄLPA den. Så det har jag gjort. Det tog TJUGO minuter att färdas från höhäcken till grinden!! :-O Hur långt kan det vara. 100 meter??

2. Dallas kom på att om man ser lite ynklig ut och halkar runt lite extra på hovarna så får man bli lite istadig och stanna utan att få skäll. Ett lätt rapp i rumpan rådde bot på det. Så gick det med den pedagogiken :-D

Förtydligande: Ett LÄTT rapp i rumpan, med repet.

3. Matte har beskurit träd igen. Denna gång på betydligt högre höjd, och väsentligt rackligare stege. HUUUAA!! Den här gången hade jag fin hjälp av Trollis. Eller hjälp och hjälp... han var ganska mycket i vägen. Plus att det var svårt att inte tänka på att jag egentligen är paniskt rädd för höjder när kattskrället skuttar runt bland det tunna, svajande grenverket och LEKER.

Emil var inte helt nöjd med att alla utom han var uppe i trädet! Ompalompa var inte helt nöjd med att han fick samla grenar istället för på ett manligt och muskligt sätt utsätta sig för risker i trädet. Mycket häftigare! I brist på testosteronbildande aktivitet skulle han elda ris (OOOOOhh). Färskt ris.... gick inge bra... Fick bensin på finaste ridvantar och återgick till att samla ris.

Vilken punkt är vi på...?

Jo, 4! Dallas har varit på promenad! Jag hade ju tänkt att ta med mig Monte första gången som "draghjälp", men han har fortfarande ont i fötterna. Så jag tog fölungen och gick, medan hovis skodde storponken i stallet. Jag tänkte att vi går väl så långt det går. Så, vi gick... och gick... och gick... ändå till bygdegården. För dig som inte vet var bygdegården ligger så är det väl en dryg kilometer fram och tillbaka. Hade jag anat (eller snarare informerat mig om) att det just vid denna tidpunkt var nåt galej i bygdegården som ALLA i Ljungstorp skulle till- med BIL, så hade jag valt en annan tidpunkt. Man skulle kunna tro att människor som är och varit bosatta på landet väldigt länge är vana vid det här med att dela vägen med hästar. Kanske kan till och med skulle kunna tro att de skulle veta att det kans finnas en poäng i att sakta ner i de fall men kör om eller förbi en häst. Men nä... varför det?! Tur att mitt föl är ett under av harmoni och trygghet, tänkte jag när bil efter bil BRÄNNER förbi så gruset sprutar! När vi kom tillbaka till stallet trodde jag att mannen skulle vara lite impad att vi varit borta så länge. Pyttsan!! "Men fattar du inte att det här är värsta MILSTOLPEN i Dallas liv! Han har ju lämnat gård och flock med bara en ynka liten människa som sällskap!" Svaret jag fick kan väl enbart betecknas som ett torrt konstaterande: "Jaha, men det visste jag att han skulle göra. Han är ju alltid så duktig.". BLÄ, för på-livet-nyktert-blickande-och-inte-så-lätt-imponerade hovlsgare!! :-/

Ny oro som börjar gro: Om Dallas är så här cool som hingst, hur tråkig kommer han bli som valack??

Annan oro som börjat gro: Åsa säger att han kan bli ett monster när han flyttar till en ny miljö!

Närmast förestående projekt (förutom stallbygge): hitta bra hingstbete.

Montekillen vill INTE bli fångad i hagen :) En svunnen tid...