Okej, jag har väl inte slösat med detaljer om Monte här. Det hade jag gjort (eftersom han är själva kärnan i mitt liv. Allt kretsar runt honom. Dallas är otroligt viktig, jag älskar honom. Men Monte är allt) om det inte vore för att han inte är frisk. När han mår dåligt blir det plötsligt väldigt...privat. Det känns lite knäppt, lite ovant det här med bloggen. Knepigt också att veta hur privat man ska vara när man inte ens vet VEM som läser? Lite som att bikta sig faktiskt. Är det någon, förutom Thomas och Åsa, som läser? Jag vill ju såklart att många ska läsa. Anledningen till att jag började blogga var för att jag ville dela med mig av Dallas, och kanske ge lite hopp till andra som inte har hållit på med hästar sedan innan de kunde gå, men som vill. Såna som jag. Jag hade inte tagit med i beräkningen, när jag började blogga, att jag skulle ställas inför ett oundviklit ställningstagande. Faktum: jag vet inte vem som läser min blogg. Frågeställning: ska jag utgå ifrån MINA behov när jag skriver? Dvs om jag, som idag, har ett behov av att skriva av mig om något som är privat och känsligt- ska jag skriva det då? Eller ska jag utgå ifrån själva utgångspunkten, målgruppen så att säga. Målgruppen är ju oerfarna och erfarna fölägare. Men också familj och vänner. Roligt vore också om någon tittade in, tyckte det verkade spännande med häst och bestämmer sig för att utforska. Jag hade ju tänkt mig att det skulle vara trevligt, och underhållande att läsa min blogg. Men nu har jag ett tungt ämne som ligger och väntar i fingertopparna.
Nå, vem du än är som läser det här. Vet, att detta är ett förtroende.
Monte är inte frisk. Det har jag skrivit. Veterinären, som jag litar på, tror att han har en pågående slags kronisk, men ändå lite akutiserat fångkänning. Det har gått snart tre veckor, han har inte blivit bättre. Utan smärtlindring blir han jättehalt och väldigt allmänpåverkad. Han står och hänger i hagen, vill inte ha någon social kontakt vare sig med mig eller med de andra hästarna. Det talar sitt tydliga språk, han brukar tycka om att leka och busa. Han älskar när man kommer ner i hagen och bara gosar lite, utan krav. Men nu har han inte velat. Så häromdagen sa jag till Thomas att, nu är det dags. Vi har ett ansvar. Även om han skulle bli symtomfri, kommer de att komma tillbaka. Han kommr aldrig mer kunna fungera som ridhäst och han trivs inte som pensionär. Igår bad jag veterinären om ett intyg till försäkringsbolaget samt smärtlindring så att hans sista dagar ska bli så som de ska vara för en häst. Ringde nödslakt och bokade en dag. Tisdag. Tisdag är dagen.
Jag har mått så dåligt, och varit så fruktansvärt ledsen. Tack och lov för Åsa, som tog sig tid att berätta precis hur det kommer att gå till så att jag kunde känna mig lugn i beslutet att jag vill vara med. Men idag åkte jag till stallet efter jobbet. Går ner i hagen och blir mött på halva vägen av Monte. Pigg och glad, öronen framåt, blicken klar och steget... steget, det var raskt och friskt. Han böev glatt överraskad av äpplet i min hand, och han stod och lät sig klappas och pussas en lång lång stund. Lite busig, drog i min jacka och slemmade blöta hästmulepussar i mitt ansikte. Sedan lekte han med Biffen!!
Jag är lycklig, för nu vet jag att medicinen har sin verkan och att Montes sista tid kommer att bli fin. Att han kan njuta av sina kompisar och att få vara ute i friska luften.
Jag har köpt en stooor kasse med äpplen och morötter att skämma bort min älskade älskade Monte med. Och imorgon är jag ledig, då ska han få en grundlig rykt. Lille skrutteälsklingen.
Nå, vem du än är som läser det här. Vet, att detta är ett förtroende.
Monte är inte frisk. Det har jag skrivit. Veterinären, som jag litar på, tror att han har en pågående slags kronisk, men ändå lite akutiserat fångkänning. Det har gått snart tre veckor, han har inte blivit bättre. Utan smärtlindring blir han jättehalt och väldigt allmänpåverkad. Han står och hänger i hagen, vill inte ha någon social kontakt vare sig med mig eller med de andra hästarna. Det talar sitt tydliga språk, han brukar tycka om att leka och busa. Han älskar när man kommer ner i hagen och bara gosar lite, utan krav. Men nu har han inte velat. Så häromdagen sa jag till Thomas att, nu är det dags. Vi har ett ansvar. Även om han skulle bli symtomfri, kommer de att komma tillbaka. Han kommr aldrig mer kunna fungera som ridhäst och han trivs inte som pensionär. Igår bad jag veterinären om ett intyg till försäkringsbolaget samt smärtlindring så att hans sista dagar ska bli så som de ska vara för en häst. Ringde nödslakt och bokade en dag. Tisdag. Tisdag är dagen.
Jag har mått så dåligt, och varit så fruktansvärt ledsen. Tack och lov för Åsa, som tog sig tid att berätta precis hur det kommer att gå till så att jag kunde känna mig lugn i beslutet att jag vill vara med. Men idag åkte jag till stallet efter jobbet. Går ner i hagen och blir mött på halva vägen av Monte. Pigg och glad, öronen framåt, blicken klar och steget... steget, det var raskt och friskt. Han böev glatt överraskad av äpplet i min hand, och han stod och lät sig klappas och pussas en lång lång stund. Lite busig, drog i min jacka och slemmade blöta hästmulepussar i mitt ansikte. Sedan lekte han med Biffen!!
Jag är lycklig, för nu vet jag att medicinen har sin verkan och att Montes sista tid kommer att bli fin. Att han kan njuta av sina kompisar och att få vara ute i friska luften.
Jag har köpt en stooor kasse med äpplen och morötter att skämma bort min älskade älskade Monte med. Och imorgon är jag ledig, då ska han få en grundlig rykt. Lille skrutteälsklingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar