Helgstängt.

Jag drar till Norge. Åter måndag. Blogga flitigt i helgen så jag har något att läsa när jag kommer hem :)

Tack för alla förslag!

Efter stor vånda, panik och allmän förvirring
har vi nu kommit till ett beslut.

För det förstår ju alla att
en katt som vill vara nära, men inte försöker trängas på Emils fårskinn...

...som ställer till med allmän oreda så att storkatten

känner sig nödgad att sätta ner tassen...

...och som fiser lika illa som vilken storkatt som helst...

...heter...

...Aston Junior!

Tvärnit

Alltså. Både hovis och jag är rätt förtjusta i Micke. Men efter en STORM av protester försöker vi förlika oss med något annat. Jag föreslog Astor. Hovis föreslog... JOSE!!!!

Kattrackarn kommer bli namnlös...

Veta en hemlis?

Stygnen tagna. Såren läkta och fina. Bajs har absolut korvkaraktär och vikten är ett helt kilo upp! Nu behöver vi bara ett kilo till, så är vi hemma.

Så... jag åkte och hämtade hem lillkissen. Klart grabben ska få komma hem! Alla vill ju ha en egen familj. Och ett namn... hm...

Junior? Astor? Zorro?

Nummer två!

Det här är nog det absolut bäst underbyggda och genomtänkta beslut jag tagit i mitt liv. Eller i alla fall de senaste fem åren. Ett beslut som vuxit fram under ett års tid, en plan som nu ska sättas i verket. Vi ska få en ny familjemedlem. 6 månader liten kattpojke som hälsade mig genom att gnugga näsan mot min kind, spinna och kliva upp på min axel. Då sa katthemsföreståndarinnan att jag kunde få se några till, förstår ni så dumt!

Han blev övergiven av sin familj. Nu ska han få en ny och Trollis ska få en kompis. Om Emil mår bra, är schysst i magen och veterinären tycker att såret läkt färdigt får han flytta hit i helgen. Annars väntar vi till nästa vecka. Jag vill inte utsätta Emil varken för stress eller risken för en kattklo i operationssåret.

Vi har bara ett problem. Lillgrabben har inget namn. Har ni förslag (INTE Spänst-Svensson bara)? Thomas förslag: Oscar, Askar. Mitt förslag: Micke. Övrigas förslag: Axel, Alfred. Wolfgang Amadeus Mozart (??).

Min hund....

...vaknar när husses bil kör upp på uppfarten.

Imorgon bitti (okristligt tidigt) är det stygntagning.

Man skulle kunna skriva spaltmetrar... En gravlykta som smält ett hål i en meterdjup driva.

Tankar på det?

Det gööööör inget.

Hooiiiieee...*stånk och stön* håååeeee... hiiiiiiieeeee....ÅÅÅÅHEEEEEEJJ!

Va, är vi live?! Nämen hej! Shit alltså, jag är så jäkla stel. Här har man suttit i en snödriva sedan igår morse, så nu känner jag mig lite... lite... som en ...isglass. Typ.

Nä... men det kunde varit så. Istället för att sitta fast i en snödriva har jag varit på jobbet. Det var inte lätt ska ni veta. Först kämpade jag mig genom midjehög snö till fots och sedan kämpade (läs: körde som en blådåre- vilken kick!) jag mig genom brösthöga drivor till stridsvagns. Under tiden som jag gjorde mitt för att försörja alla fyrbeningar blev det plogat till och med här ute i skogen, så då gjorde det inte så mycket att jag lyckades ha sönder en toalett. Jodå. Vi snackar alltså ducka för flygande porslinsstycken och svabba upp vatten upp till fotknölarna.

Det gjorde inget alls!

Eftersom det var så plogat och fint, och jag lätt kunde ta mig hem gjorde det heller inte så mycket att jag imorse, frusen och bara halvvaken, upptäckte att varmvattnet "packat och flyttat hemifrån" som hovis uttryckte det, så att svärfar fick komma skyndande de knappa 40 milen för att installera en ny varmvattenberedare och jag fick åka till jobbet otvagad.

Det gjorde inget alls!

Nej vintern äger, men det gör inte Emils diarré som är tillbaka. Veterinären har ordinerat svält, och det är ju lite jobbigt när man redan är ett magert litet skrälle.

Nähepp, om man skulle ta och flytta hem till Stockholm kanske?

Nu ska vi ut på rövarjakt!

Klockan är tjugo över sex. Jag är klar att möta snökaoset. Det är tre kilometer djupsnö till bilen och jag gör mitt allra bästa för att hålla kämpaglöden vid liv. Det är bra träning :D Herregud, vem går inte upp halv sex på en söndag?! Irene gör det, och kan hon kan väl jag!

Tur för mig att jag har en hovis som (snällt) går upp och en Emil som (högst motvilligt) passar på att motionera sig lite. Hade kunnat bli läskigt om jag varit alldeles ensam i mörkret.

Nej. Dags att ge sig av. Hoppas stora vägen är plogad.

Glömde!

Att på vår tidiga morgonpulspromenad mötte vi älgen igen. Han såg ganska förvånad ut och undrade nog vad vi gjorde (kolla! Jag KAN stava gjorde) ute i mörkret och stormen.

Nu undrar jag: Larsson, är du avundsjuk?

Klagomål

Eftersom det varit lite synpunkter här i bloggen på att vissa inte får samma utrymme som andra och hitan och ditan så tänker jag att jag har två alternativa reaktionsmöjligheter. Jag skulle kunna ruttna ihop alldeles, stänga ner bloggen och tjura i resten av mina dagar eller så kan man tänka sig en mognare approach. Att ta till sig av kritiken, göra bättre och kanske på kuppen utvecklas som människa. Utvecklas vill jag ju, så här kommer ett inlägg där ALLA får vara med.

Är lite sjuk är man ändå huvudperson, så första bilden går till Emilpemil. En uppdatering har efterfrågats, så då kan jag meddela att han är väldigt mycket bättre. Imorse såg operationssåret faktiskt riktigt fint ut. Nästan ingen svullnad kvar och bara väldigt lite rött. Han är pigg förstås. Piggpiggpiggpiggpiggpigg PIGG! Som en ettrig terrier ungefär. Jag har tagit honom mellan fyra ögon och föklarat att det faktiskt är fyra dagar kvar på vilan. Minst. Men han bara skällde mig rakt i ansiktet, så jag tror inte han hörde något. Ja såatte så ligger det till och då tycker jag att vi raskt går vidare och koncentrerar oss på den allra viktigaste individen i den här familjen (hybris? Vem JAG?? Nä vet du vad! Jag säger bara sanningar. I´m a TRUTHTELLER):

nämligen: MOI! Och MIN lördagsmorgon...


...började egentligen redan på fredag kväll då jag riktigt tänkte till och lät hovis ta min bil till grannen som bor utanför skogen, vid den asfalterade vägen, när han ändå tänkte överge mig för en hockeymatch i sällskap med densamme. Jag hade ju hört skräckinjagande rykten om snöstorm och 40 cm snö, och tänkte (till skillnad från vissa andra) att det är väl bäst man tror på det då. För er som inte vet, så bor vi alltså i slutet av en liten slingrig skogsväg där snön i skrivande stund ligger midjehög på sina ställen. Hur vet jag det? Jo, för Emil och jag gjorde ett försök att ta oss ner till nämnda granne som bor i andra änden av skogsstigen ca 1 km bort. Det gick inte. Ja, i vilket fall som helst (det är attans lätt att tappa tråden när man väl gasar på!)... var var jag nu? Jo, bilen stod alltså hos grannen i natt, och lilla familjen Estrin (eller åtminstone valda delar av den) gav sig i samlad tropp av klockan halv sju i morse i snö och rusk och knähög snö för att försöka få iväg lilla mig till jobbet. Vi tog oss fram till grannen och insåg genast att även stora vägen var fullkomligt igenblåst. Vi jorde ett fåfängt försök att skotta fram bilen, insåg att det inte gick, ringde jobbet (det är skojigt värre- att ringa nattpersonalen som står och hoppa och väntar på att få gå hem för att meddela att istället får de det himla kuliga uppdraget att ringa runt och väcka ledigt folk på en lördag och försöka få någon att avlösa dem) och gick in till grannen istället.

Framåt tio hade vi frukosterat, diskuterat världsläget och druckit ett antal koppar kaffe, så då tyckte vi väl att det var dags att pulsa hemåt. I ett svagt ögonblick (kan hända att Emil var extra ettrig just då) tyckte vi att vi skulle ta långa vägen hem för att lapphundskorsningen skulle få utlopp för något av sin aldrig sinande och numer högt på uppmärksamhet pockande energi. Då såg vi att den andra grannen var ute och skottade. Han hade slut på snus minsann och med paniken lysande ur ögonen deklarerade han att inget väder skulle få stoppa honom från att åka och handla. Han var så säker på sin sak att han erbjöd sig att handla åt oss också. Ja inte snus då, för det har vi ju slutat med här hemma. Han ringde en halvtimme senare. Satt fast förstås, och dessutom hade växellådan pajat. Jag höll mig från att påminna honom om våra enträgna försök att få honom att stanna hemma och se det som ett gyllene tillfälle att lägga snusberoendet åt sidan. Otroligt. Hade annars varit typiskt mig :)

Vi tog oss hem, men det tog så pass på krafterna att Emil och jag var tvungna att sova en timme i soffan. Emil, han var så trött att han inte ens noterade att vi låg och trängdes i SAMMA soffa. Då är man trött.

Knäpphästarna rör det inte i ryggen att det är sibirienväder ute. Våra försök att lägg maten inne i ligghallen möttes med en fnysning (tre fnysningar för att vara exakt). Varför vara inne när man kan vara ute? Hade jag inte läst de senaste rönen som påvisar att hästar som har full vinterpäls lätt klarar neremot en 25 - 30 minusgrader. Jo jo, försökte jag. Men det blåser ju och ni är ju alldeles täckta i snö. Det tyckte de var trams och totalt nonsens och så traskade de ut i hagen igen.

Trollis, han kom i alla fall in efter en ovanligt kort vaktpostering nedanför fågelmatsträdet. Han muttrade något om kallt om tassarna och is i pälsen och gick in och såg butter ut.

Butter

Butter

Inte så butter längre

Min bil står ju kvar hos grannen, och den syns nog inte längre. Inför morgondagens arbetspass har jag en ny plan. Jag pulsar TRE kilometer, till grannen som bor allra längst ner i byn. Alldeles vid landsvägen. Han har en fyrdjulsdriven jeepaktig sak, som jag har fått löfte att låna. Ja, så nu måste jag allt snart gå och lägga mig för det blir till att traska iväg klockan sex.

Men... det är i alla fall vitt och vackert ute :D

Postkodmiljonären

Va! Har ni sett vilken cool tjej som tävlar ikväll? "Friskt vågat hälften vunnet" personifierad. Jag håller tummarna för att det blir en miljon!

Emil har överskottsenergi, Trollis är understimulerad, Hovis har tränat sin häst, jag har inte tränat någon. Typ så.

Trevlig helg!

Hungrig och försummad...

Trollis tycker det var MYCKET bättre när Emil bodde på sjukhus. Och han tycker det bloggas för lite katt här. Så här kommer en bild som liksom... ja sammanfattar hela hans personlighet.

Okej... jag VET att jag sa att min hund inte är gosig av sig. Men jag antar att saker och ting kan ändra sig. Kanske just speciellt om man har längtat hem väldigt väldigt mycket?

Jag tyckte, just i det här speciella fallet, att en närbild var på sin plats. Eller vad tycker ni? Sett en finare skrynkelnäsa? Tänkte väl inte det :)

Om det är någon som undrar om det ska bli något hästbloggande av så kan jag hälsa att Nä. Här hemma har vi bara Emil i huvudet just nu! Eller ja okej då. Jag kan väl berätta att det går bra med betesförberedelserna. Nej, nu måste jag gå och gosa!

På bättringsvägen!

Här har ni en redigt trött kille. Han sover och sover och sover och sover. Och bajsar fina bajskorvar förstås! Men sen sover han lite till. Om man sover i samma rum som matte får man slippa struten.

Nu kan jag säga det att detta har sina fördelar. Emil är ju egentligen ingen ligga-nära-och mysa-hund. Han är mer vara-i-samma-rum-men-ligga-i-egen-soffa-hund. Matte är likadan. Mysgos är överskattat. Emil, han är mer funktionsgostypen. Det ska vara kli. Och/eller massage. Matte är likadan. Men i vår bok räknas det också som gos. Så eftersom grabben inte får klia sig någonstans (han har ju stygn på ryggen också) blir det lååååånga gos (läs: kli och massage) stunder i sängen, i soffan, på golvet och ja, var man nu råkar befinna sig.

Fast det ska vara sagt, att ju äldre han blir, desto närmre får man sitta i soffan. Vem vet, snart kanske man till och med får pilla på hans öron ett helt TV-program. Det vore väl drömmen?!


I vilket fall som helst: Ovan syns konvalescent vovve på morgonkvisten. Jag kallar bilden: funktionsgos utan strut. Notera att han ligger på tvären och att han sträcker sig över heeeeela tvären. Notera också att inget människohuvud syns på kuddarna. Nej nej, människan fick rulla ihop sig i fotändan. Men är man lite sjuk så är man!

Hemkommen

Ni kan tro att det var någon som blev fullkomligt HYSTERISK när han fick se sin matte idag! Det var skrik och hopp och allmän galenskap, faktiskt så till den milda grad att han nästan blev lite chockad av sig själv för plötsligt började han hyperventilera och då tyckte inte matte det var kul längre. Kul var det inte heller att se operationssåret. Jag lovar, det ser ut som den värsta motorsågsmassaker där mellan benen, och nu väntar vi på resistensbestämningen som förhoppningsvis kommer imorgon. Min lilla snuttegubbe... men faktiskt så verkar han rätt obekymrad för veterinären demonstrerade hur hon kunde både klämma och känna på motorsågsmassakern utan att det kändes ett dugg.

Vad som dock alldeles uppenbart kändes var en påträngande skitnödighet. Och det ska en matte till att veta exakt hur ens pälskling ser ut när h*n behöver skita. Tro fasen, han har inte bajsat sedan i lördags morse! Det tyckte inte veterinären var konstigt alls, men det tyckte matte. Så så snart bilen var parkerad på hemmamark tog vi en promenad, och visst- den duktiga killen presterade en alldeles perfekt, fin och helt och hållet odiarréig (fick jag till stavningen rätt där, Irene?) bajskorv. Ja alltså vi fick ju i vanlig ordning traska iväg en bra bit, men sen låg den där i tjusig kontrast mot den rena vita snön. Behöver jag nämna Emils förvåning när bajskorven fick matten att fullkomligen explodera i lycka, och att över hunden regnade beröm och belöningar utan slut. Nej, inte utan slut för vi måste ju vara rädda om den nyvunna maghälsan. Fast å andra sidan, min fina hund är reducerad till ett magert skrälle med utstickande höftknotor och så vem vet- framöver kanske man belönas för det ena OCH det andra.

Nå bildbevis på att guldklimpen är hemmavid:

Stryk det där sista!

Jag sitter på kliniken, en halvtimme för tidigt, och väntar på att få ut Emil som visst skulle få åka hem idag. Det är betalt och klart och just nu i mitt lyckorus bryr jag mig inte om att de lät mig våndas hela förmiddagen. Men det kanske jag gör imorgon och då är det bäst att de passar sig! Grr...

Akut brist på tjo och tjim i den här bloggen

Jag sitter här på kontoret. Med ambitionen att jobba. Jag har massor att göra och borde verkligen jobba. Istället sitter jag och stirrar på telefonen som aldrig ringer. Och nu är klockan över 11, ingen har ringt och det betyder att Emil inte ska få komma hem idag heller. Tre dagar i rad har veterinären sagt att imorgon får han nog gå hem. Tre dagar i rad har telefonen varit förbannat tyst mellan 10 och 11.

Alltså, är det verkligen okej?? Jag betalar astronomiska summor för att min hund ska få vård. Och med tanke på att det är så fruktansvärt dyrt att få vård för ett djur, borde det inte finnas utrymme för lite service där också? Systemet är som följer: OM djuret ska få gå hem på den aktuella dagen så ringer en djursjukvårdare på förmiddagen mellan 10 och 11 och gör upp om en tid för hämtning. OM ingen ringer betyder det att en veterinär ringer mellan 13 och 16. Så FÖRST ska man sitta som en zombie och stirra på telefonen på förmiddagen. När telefonen förblir tyst ringer man såklart själv eftersom man så innerligt hoppas att det bara betyder att de är lite extra stressade. Där får man beskedet att det är så många som ringer så man ska ringa senare. När man sedan till slut eventuellt får tag på dem är informationen att djuret inte är med på hemgångslistan. Man får inte veta varför, bara att man får en två timmars frist innan man ska sitta och stirra på telefonen i TRE TIMMAR till. Det hela avslutas naturligtvis med att man, 16.05 återigen ringer själv och tjatar.

Igår sa veterinären att han är pigg, glad (??) och diarrélös (fast?- jag väntar fortfarande på besked där) sedan i lördags, men att såret blir mer rött och svullet. Är det nå´ resistent skit som sitter i det där såret eller? Och VAR kommer de bakterierna ifrån i så fall???

Nej, jag deppar ihop alldeles...

Hepp...

inte idag heller. Tur att jag ska sova på jobbet. Där är jag liksom inte invand på att sova trångt. Kanske imorgon. Hoppas.

Ingen Emil hemma än

Nej... Emil fick inte komma hem idag... Det är väl lika bra att de tar hand om honom där antar jag. Vore ju för trist om han kom hem och blev dålig med en gång igen.

Men det är tomt...

Klart, Trollis tycker det är schysst att vara ensambarn. Han är helt plötsligt väldigt kelig och gosig. Hur ska man tolka det??

Just nu känns det helt sjukt segt. Som kola ungefär. Jag har ingen lust med någonting. Thomas har försökt sparka ut mig nu i flera timmar. Han tycker jag ska åka iväg och göra mig nyttig. Det var något om att handla... och nåt om hemmagjord glass ikväll. Hm... kan ju vara värt en resa in till Skara.

Men innan kolaseget infann sig gjorde vi en massa nytta. Tömkörde Dallas. Den här gången med all inverkan bakifrån. En liten protest fick vi, men den straffade sig själv. Himla bra när det gör det. Dallas tyckte det var dags att gå hem, så han svängde helt sonika ut i diket. Tydligen hade han förträngt de senaste månadernas frekventa snöande, för han sjönk naturligtvis ner till bogen och hade fullt sjå att ta sig loss. Något slokörad följde han sedan snällt med resten av vägen.

Äntligen har lillrackarn vuxit i Dallas gamla repgrimma, så han fick sig en duvning idag också. Birger fick titta på för honom tog Ompalainen tag i igår. Det blev markarbete och ledövningar. De där två har verkligen funnit varandra! Det ska bli väldigt spännande att se vad det blir av den vänskapen.

Ja, kolaseget förhindrar mig från att lägga allt för stor vikt vid läsvänlighet den här gången. Men en lägesrapport i alla fall. Nya tag nästa vecka!

Imorgon hoppas vi att få hem Emil.

PS Glömde! Vi mötte en förvånad älg när vi tömkörde. Rörde i vanlig ordning inte hingsten i ryggen! Fick mig att tänka på Monte. Han hade inlett med att frysa till is och avslutat med att galoppera hem :) DS

Nej nu...

Tills jag får lite tid över att rapportera dagens händelser kan ni ju ta och kolla in den här bilden. Det till vänster är min pekfingernagel och det till höger är en sticka.

***

Okej. Här kommer en statusuppdatering och en liten anekdot om "lagen om alltings jävlighet":

Redan igår kväll tyckte jag väl att såret kanske var aningens svullet och rött. Jag gick och la mig med kläderna på och en filt över mig, beredd på nattens panikpromenader. Han väckte mig klockan 00.57 så vi fick kasta oss ut i vinternatten, men sedan var det faktiskt lugnt till halv sex. Då skickade vi ut husse, som gick en resultatlös promenad (dvs det kom inget bajs). "Han kanske börjar bli bättre", tänkte jag förhoppningsfullt medan jag tog en koll på såret. Men se, det såg INTE fräscht ut. Svullet och rött var det, mycket värre än kvällen innan och det kunde jag dra mig till minnes att jag läst i hemgångsråden att det INTE fick vara för då skulle vi komma in.

Åka in till kliniken gjorde vi, varpå även veterinären konstaterade att såret var för svullet, att man absolut var tvungen att få stopp på diarrén, att han behövde vätska samt smärtstillning. Jag hade ju inte fått ge honom någon Rimadyl hemma för att inte störa magen ännu mer, och jag tyckte nog att han verkade ok under torsdagskvällen, men i förmiddags hade han helt klart ont. Tro jag det! Testa att skära av er pungen så får ni väl själva se! (Eller nä, gör inte det.)

Så Emil fick stanna där. De tänker behålla honom hela helgen. Han ska få dropp, magvänliga bakterier, smärtstillning plus att de tänker ta bort ett stygn för att lätta på svullnaden. Och för er som någon gång lämnat ifrån er ett djur på klinik behöver jag inte beskriva den hjärtslitande känsla det är att se sin älskling traska iväg i sitt klinikhalsband med en främmande människa. Eller hur det känns att stå och titta efter sin vän, se den älskade rumpan på längre och längre avstånd och hoppas att han inte ska vända sig om. Vilket han såklart gör. Jag behöver inte förklara att hjärtat nästan bokstavligen hoppar UT ur kroppen i samma stund som vännen vänder sig om och kastar en frågande blick på sin matte precis innan han rundaR hörnet för att ta plats i sin bur.

Ja, så nu är han där. Och jag är här. Ensam. Utan min Emil. Jag säger bara nåde dem om de inte lagar honom senast till på söndag. Och sedan ska skiten läka helt och hållet enligt textbok tills stygnen tas. Annars!!

Och det är så tyyyypiskt att det här ska hända när det här är PRECIS varför jag inte förmått mig själv att kastrera honom tidigare. Jaghar varit så himla orolig för själva operationen och konvalescensen efteråt. Och när jag till slut gör det, när alla försäkrat mig att det kommer gå så bra så bra. Ja...

Så är läget i alla fall. Här finns fortfarande nattsvart ångest att hämta till högstbjudande.

Stickan? Jo förstår ni. Under tiden som fröken veterinär undersökte Emil började han se påtagligt bajsnödig ut, så vi fick lov att springa ut. Ut och över en sådan där trätrappa som ser ut som ett uppochner vänt V. Den var isig, och Emil hade bråttom. Så jag tappade fotfästet och dråsade ner för alla trappstegen liggandes på rygg. När jag hade slutat dråsa kunde jag skåda en liten liten sticka som stack fram under pekfingernageln. En sticka precis så stor att jag fick tag i den med naglarna och kunde dra. Och dra och dra och dra. Ja ni ser på bilden vad jag fick ut.

Så nu är det väl inte annat än blodförgiftning och lös nagel att vänta.

Vad det hette? LAGEN OM ALLTINGS JÄVLIGHET !

obs! Det är inte den onda nageln på bilden. Den vill ni inte se. Promise!

Mitt i bedrövelsen...

... blir jag så himla glad för era fina kommentarer!

Att vara grön...

Väldigt vad det blev hätsk stämning i kommentarsfältet då!

Vi har det lite körigt. Emil är nyopererad. Han är kul- och knöllös sedan i tisdags och hemma med mig som tagit ledigt från jobbet hela veckan. Och ja, han är sju och ett halvt. Så länge har vi ältat den här frågan fram och tillbaka... Vad ska jag säga? Jag raderade just ett skitlångt inlägg med hela bakgrunden till svårigheterna med att vara nybörjare och ha en svår hund. Att inte veta hur man ska göra och få för många motstridiga råd. Om prestationsångest och kraven att ha pli! Att läsa böcker där det står att om man bara är en tillräckligt god ledare så ska hanhundar minsann uppföra sig som små änglar även i omedlebar närhet till sjutton löptikar.

Nu är det gjort. Nu har jag en hund med fruktansvärd diarré som jag inte kan ge någon smärtstillning. Och om jag hade haft vett att fråga hade jag vetat att han skulle bli sydd med tre stygn för vardera pytteliten knöl som han hade på ryggen och som alla sa till mig inte var något farligt. För jag tänkte "när han ändå blir sövd". Nu kommer det att klia på hela kroppen när alla sår läker, och det finns inget jag kan ge honom mot klådan.

Nu sitter jag framför min dator med en klump i halsen och en ännu större i magen och försöker jobba mellan panikpromenaderna som vid alla tider på dygnet tar minst en halvtimme eftersom han hellre skulle gå genom eld än bajsa för nära sitt hus. Jag duschar av rumpan och försöker förtränga tankarna på stora håriga baskilusker som letar sig in i såret.

Nej här är det ångest, förtvivlan och oro för hela slanten. Så är det när ens älskade grabb är sjuk. Och så var det med den "lättsamma" bloggen. Kom och hämta lite avgrundsdjup ångest om ni törs!

Sov gott

Mmmmm.... Jag är matad med tacos och mätt på champagne. Alltid bra när granntjejen fyller ojämnt!

Jag har gjort min daglig bloggrunda och fått nyfikenheten stillad. Alla blev glada för sina awards och det var ju meningen.

Jag är ordentligt proffsmasserad om slalombenen. Fast det var banne mig inte skönt, och jag tror till och med jag är lite hes!!

Nu är jag jättetrött. Så god natt på er :)

Inkörning

Det var ett tag sedan jag skrev att jag hade tränat med unghingsten. Sedan som, genom ett trollslag, "glömde" jag att utveckla det vidare. Men igår! Igår lyckades jag boka in mig på en timme i hovslagarens pressade schema för ett samarbete kring det här med inkörningsprojektet. Jag har liksom gjort allt jag kan göra själv, och nu har vi kommit till den punkt då man måste vara två. En som håller fram och en som håller bak. Så nu har den lille mannen gått på töm. Och gjort halt, och vänt åt höger och vänster, skrittat och travat. Och allt på kommando bakifrån!! Och allt detta utfördes alldeles bettlöst!

"Alla körhästar är hårda i munnen" - vilket TRAMS!!

Snön

Det är mycket debatt och skriveri och nyhetsinslag och sånt just nu som handlar om snön. Och är det inte fantastiskt hur vi alltid vill ha det vi inte kan få??? Vi har haft, vad som känns som, ett oändligt antal snölösa vintrar här i Sverige. Okej någon flinga eller två i januari har vi väl haft... kom igen! Nu har vi fått snö!

Vi har fått snö!!!

Och den har legat länge. Vi har faktiskt haft riktigt vinter sedan början av december. Och visst, det är lite sladdigt att trixa runt med bilen och det är lite tung att pulsa runt på hundpromenader och ja ja- det är jobbigt at skotta snö på taken. Men... vi får väl köra försiktigt. Sluta ha så bråttom, åka i god tid. Lära oss planera och riskera att komma för tidigt och bli tvungna att ta en kaffe. Vi får benmuskler och bra flås! Hundarna får muskulösa rumpor och sover gott efter en eftermiddag i snön. För att inte tala om hur mycket godare alla goda lukter luktar! MIN hund är lycklig i alla fall. Vi bli kanske tvungna att planera en gemensam ledighet på en söndag med våra hårt arbetande partners för att skotta tillsammans. Och gå in och dricka något varmt och kanske har man förtjänat lite fotmassage efteråt. Hästarnas hovar mår bra, inga äckliga bakterier trivs i det vita kalla pudret. De älskar att galoppera runt med snön yrande runt öronen för att sedan gosa ner sig i mjuk och ren halm.

Och än är det inte dags för vår. Inte riktigt än... En månad till med vinter och snö. Det önskar vi oss här uppe på bergstoppen.

Det enda som är lite synd är att det är så jäkla svårt att fota ett schysst avtryck av en mjuk hundrumpa i snön. För även om tassavtryck är underbart så vet jag inte om inte ett rumpavtryck är ännu finare. Men så mycket svårare att fota.

Jag har fått min allra första award!

Woooooohoooooo!!!! :D

Så här ser den ut och visst är den fin! Ett stort tack till Ann-Louise som gav den till mig.

Förutom ära, berömmelse och omåttligt mycket pengar (Va?? INGA pengar??? Men... hur menar ni då? Det är tanken som räknas, ja. Jaha okej då. Jag VISSTE att det var något jag missat i min uppfostran) följer en del ansvar med denna utmärkelse.

Jag måste skicka den vidare till sju bloggare of my choice. Jag läser ganska många trevliga bloggar, men de här sju tillhör dem jag besöker dagligen. Gemensamt för dem är att de genomsyras av en fantastisk, fullkomligen ohämmad kärlek till djuren (vi snackar "Gullesnuttplutt"-nivå) och ett målande språk med bra flyt.

Utan inbördes ordning alltså:

1. Man får säkert inte, och det är med all säkerhet lite suck-varning för stackars Ann-Louise som fått den flera gånger. Men, med tanke på ovanstående motivering, finns det liksom inte en chans i hela världen att jag inte skulle skicka tillbaka den till Häst och hund. Fantastiska bilder, roliga anekdoter, sagolika hästar och en stor portion självdistans blandat med ett och annat hakutstick.

2. Om ni inte redan har, MÅSTE ni titta in på Ymer Gusten & Co. En skildring av vardagen med tre hundar med tre vida olika personligheter. Det är rappt, det är omåttligt kul, det är underhållning på allra högsta nivå. Njut av underbart foto och missa för allt i världen inte filmerna med vovvarna i huvudrollerna.

3. För den foto- och konstintresserade, för dig som någonsin haft en hund som allra bästa vän och livskamrat eller förallandel för dig som uppskattar färg, form och ord skrivna med hjärtat- besök Krutrut. En blogg om två röda mastifftjejer, en hundrädd och en mycket begåvad blond flicka som heter Lisa.

4. Okej, jag inser att risken att bli anklagad för jäv är överhängande. Men ingen har sagt något om att man måste vara opartisk! Och Hovslagaren berättar om sitt yrke på ett sätt som är lätt för alla oss mindre upplysta att förstå. Det är informativt, det är intressant och det är generöst. Livet som hovslagare är stressigt såklart, men om vi blir många som följer kanske kanske vi kan få hovis att uppdatera lite oftare! Så kika in- lämna en kommentar och njut av känslan av att vara lite mer upplyst än innan ;)

5. Huliganen är en ny bekantskap för mig. Men den här bloggen ska ha en award av två anledningar: Den ena är att den motsvarar allt det som jag beskrev skulle vara gemensamt för alla bloggar som jag valt ut. Jag bara älskar att man kan viga en hel dagbok, som man dessutom delar med sig av, åt sin hund. Att man ser sin kompis varje dag. Att varje litet framsteg är fantastiskt och att man tycker att ens fyrbente vän är så underbar att alla andra självklart också måste tycka det. Det är skildrat med värme, kärlek och mycket humor! Den andra anledningen är att det var Irene som fick mig att ångra mitt beslut att lägga ner den här bloggen. För hon gjorde en sådan där sak som jag nog aldrig hade vågat: Att sträcka ut en hand till någon man aldrig träffat, inte känner alls. Att säga: "Jag tycker att du är bra." Jag lever fortfarande på det!

6. Ingela bloggar om sin vardag med goldisarna Zeb och Indy. Det är stillsamt, ödmjukt, uppriktigt och tidvis hysteriskt kul! En sådan där mysblogg, som man med fördel tittar in på då och då och lämnar med ett leende eller en tår i ögonvrån. När ni ändå är inne får ni absolut inte missa att läsa Ingelas beskrivningar av sig själv och sina vovvar!

7. Den sista awarden går till Fugly horse of the day. Även här är det väl tveksamt om man egentligen får lämna den vidare till en utländsk blogg med hundratals kanske tusentals läsare om dagen. Och jag tänker dessutom frångå regeln om att man måste tala om det för bloggaren i fråga. Ni får se det mer som ett tips, och ett löfte om läsvärdhet. Det är vasst, det är rappt. Hakan sticks ut så det räcker ända hit till Sverige och inget ämne är för brännhet. En liten varning för tidvis jobbiga bilder bara.

Så där! Det andra ansvaret som följer med denna prestigefyllda award är att jag ska skriva sju fakta om mig själv. Så- here you go:

1. Jag är halvtysk och tvåspråkig.

2. Jag har tävlat, undervisat och showat i disciplinen Lindy hop.

3. Jag började rida som vuxen utan någon som helst tidigare erfarenhet av hästar. Nu håller jag på och kör in min unghingst. Förfärad? Jag bjuder på det :)

4. Jag är helt sjuuuuukt allergisk mot nötter och har faktiskt i livs levande livet hört en läkare ropa "We´re losing her!" och insett att han menar mig!

5. Jag fortsätter på samma tema och berättar att jag har "skrubbat in" under en hjärttransplantation.

6. En gång i tiden övade jag på mitt piano mellan fyra och sex timmar om dagen! Nu har jag inget piano, men jag skulle hemskt gärna vilja ha ett.

7. Är väl egentligen ett fakta om min hund. Men gränserna mellan min hund och mig har alltid varit mer eller mindre otydliga, så det får räknas ändå. Emil är en omplaceringshund som vi fick ta över när han var 6 månader. Då hade han svultits, misshandlats och aldrig vare sig hälsat på en annan hund eller gått en promenad. Så är det.


Så! Nu tror jag det är klart. Nu återstår bara att meddela de goda nyheterna!

Semesterdia...

...är ju aldrig kul att plågas med. Ååå, minns ni dessa ändlösa kvällar i nedsläckta vardagsrum med dia efter dia.

MEN!

Det här är ju någonting heeeeeeelt annat! Mina vänner, låt mig presentera:

Semesterbilderna

Ja alltså okej... Lite oroade får jag erkänna att vi blev när vi landade i Grenoble och möttes av... grönt. Grönt grönt grönt vart man än såg. Och värme!

Men det bättrade sig i takt med att åksjukan tilltog...
Man kan väl säga som så här, att bussresan upp för berget var så där (här skulle det ha vart en sån där kul gubbe som lägger en grön spya, men ni fattar?)

Glömde jag säga att vi varit på skidresa?

Vi har sett en del andlöst vackert...

...och en del... eh... märkligt?

Det var gött väder i dalen...

...både med och utan Cappuccino.

Utsikten kanske kunde varit liiiiite bättre. Men men. Jag var på mitt allra mest ödmjuka humör hela veckan, så jag kände inte för att klaga just den veckan ;)

Lagom muntert när det var dags för hemresa!

Japp. Då var diashowen avklarad. Vi har blivit glada igen, men jag skulle väl inte bli jätteledsen om jag vore tvungen att åka tillbaka. Bara Emil fick följa med. Och Trollis. Och Dallas förstås. Klart, det vore ensamt utan Birger och Villgott. Hmm... jag får ta mig en funderare på detta.

Emil gullesnutt

Idag har Emil varit hos sin (jo, det är alldeles rätt uppfattat: SIN EEEGEEEN) massör. Det tyckte han var gôtt. Det blev ruskigt bråttom att hinna till massagen för den promenadrunda som vi normalt avverkar på 45 minuter tog 1 timme OCH 45 minuter att ta sig runt idag.

Fast det är klart... vi tog en och annan vilopaus. Eller alltså, jag vilade och Emil tuggade på sin matsäck bestående av ett ben. Man kan äta ben på en massa olika sätt faktiskt.

Medan man tänker på annat...

...njuuuutningsfullt...

...och med rumpan i vädret!

Och efter promenad och massage är det skönt att krama tassarna i soffan.

Tänk! En gång i tiden var jag så där vig!

Men hööörrni :)

Så där kan man ju inte göra.... Komma här och skriva gulliga kommentarer, och boosta självförtroenden hit och dit! Och precis när jag hade bestämt mig för att bloggen är skittråkig och inte roar någon annan än min käre make så dimper den ner minnsann.

DÅ KAN JAG JU INTE SLUTA BLOGGA FÖR FASEN!!!

Så här kommer ett inlägg featuring två av mina vintergrabbar här hemma, och vem vet... det kanske blir ett till ikväll?


Tack Irene :) Nu ska jag kolla in Huliganen. Låter olycksbådande...