En korsvirkesbyggd skånelänga...

...ska jag ha en dag! Det vet jag alldeles bestämt nu när jag har varit i Skåne och blivit visad just sådana av självaste Irene. ÅÅÅÅÅÅ, vad jag har haft trevligt!! Jag har haft så himla mysigt att jag inte hade tid att springa runt och dokumentera. Nej, det hade ju kunnat ta tid ifrån umgåsandet, och det hade varit förskräckligt tråkigt eftersom just det var så himla himla mysigt. Men det är klart, bildbevis måste förstås uppvisas annars kan ju någon få för sig att man far med osanning och det vill man ju inte bli anklagad för.

Irene med dottern Emelie

En alldeles ljuvlig och jättetrevlig "huligan".

Liiiite nervöst är det förstås med dessa turnéer. Även om jag trott och anat att jag skulle komma bra överens med alla dessa människor som jag lärt känna genom den här bloggen, så kan man ju aldrig vara hundra. Som Irene säger, folk kan ju vara seriemördare. Vem vet???

Men Irene, maken, Huliganen och Emelie- de är inga seriemördare. De är gästfria, avslappnade och varma människor som fick mig att känna mig välkommen från allra första stund. Vi har lagat mat tillsammans, beskådat och beundrat vinkällare, promenerat, druckit vin (såklart!), gosat liten huligan, tittat på skalbaggar, pratat och ätit underbar mat. Jättegod mat. Frankrikegod mat!

Tänk vad jag ser fram emot när vi träffas allihop på en gång! Vad ROLIGT vi ska ha!

Högst motvilligt åkte jag sedan hem, mätt och belåten. Det tog sin lilla tid för skit-gps:en tog en längre väg hem än ner?! Varför, kan man fråga sig? Säkert för att jäklas.

Hemma väntade en annan typ av välkomnstkommité.

En hårig, fyrbent, hysteriskt ylande sådan. Jodå, Emil blev glad att matte kom hem och mötte på uppfarten. Men han undrade allt vad det var för jäkla sätt att sticka hemifrån, UTAN honom för att sedan komma hem och lukta ANNAN hund. Man kan ju inte annat än hålla med honom. Det är dåligt. Men nog blev han glad alltid.

Så glad att han i all uppspelthet plötsligt tuggade i sig ett gammalt ben som han sparat på i en vecka eller två.

Ja hela familjen blev glad. Aston dök upp när matte kom hem. Han hade i ren förtvivlan hållit sig undan hela dagen och gjort hovis riktigt orolig.

Glad och nöjd mattes kille.

Trollis bänkade sig på motorhuven för att riktigt säkerställa att ingen skulle få för sig att köra iväg med den någe mer...

...och hovis lagade välkomstmiddag. Fisk och räkor. Inte ankbröst...

i n t e ankbröst...