Jag är gråtfärdig. Värdelös. Misslyckad. Den förbannade hunden (säg inget- jag VET) rymde igen. Han var borta i tjugofem minuter den här gången. Fem minuter längre än förra gången som var förra veckan.
Rymningsfrekvensen ökar lavinartat med hans ålder. Från att ha rymt en gång om året rymmer han nu en gång i veckan. Det kommer inte gå att ha honom lös längre. Varje rymningsfri promenad och/eller trädgårdvistelse är ren tur och jag kommer att bli tvungen att reducera hans liv till en ständigt kopplad tillvaro. Lina i trädgården, box i stallet, koppel på promenaden.
Varför? HUR kunde jag misslyckas så? Hur och när reducerades jag en insignifikant medlem i flocken? En oviktig varelse som man lika gärna kan vara utan?
Varje minut som han är borta vet jag, förstår jag att det är mitt fel. Jag borde inte släppt honom med blicken. Jag borde inte haft honom lös. Jag vet ju. Den mänskliga hjärnan är en fjolla ibland. Ett fjolligt och förnekande organ som vägrar se sanningen. Som hoppas, fast den vet. Som chansar, fast den vet. Som tror, i evig evig tid. Fast den vet. Den hjärnan är jag. Den är den som är jag.
Varje minut som han är borta känns som en timme. Under de minuterna upphör han att vara hund och blir snorunge. En trotsig, hänsynslös snorunge. Hur kan han göra så här mot mig? Jag har älskat honom hela hans liv, och han struntar i mig.
Jag vågar knappt titta på klockan för den sabla fjollhjärnan vill inte veta hur länge han varit borta. Vill inte tänka på allt som kan hända, på var i skogen jag ska börja leta om han inte kommer tillbaka. Efter en stund bär inte ens rösten när jag ropar. Och varför ska jag ropa? Han kommer inte för det.
Men det gör han. Han kommer tillbaka. Han kommer sakta travande längs grusstigen, ända fram fast han gör en båge runt mig först. Jag säger inget, men pekar mot huset. Han travar mot dörren, men stannar utanför. Han ser på mig med bruna ögon: "Skulle inte vi gå en promenad tillsammans, matte?"
"Det klarar du ju så bra själv", tänker jag ilsket tillbaka och signalerar: "Gå in!". Emil traskar in, men stannar mitt på golvet och ser på mig igen. Jag stampar uppför trappan och sätter mig framför datorn. Istället för promenad blir det jobb. Emil följer efter, lägger sig på kontorsgolvet men reser sig snart och går ut i hallen. Jag tror att han längtar efter husse.
1 vecka sedan
6 kommentarer:
Nädu Lotti, du är vare sig misslyckad eller värdelös, däremot förstår jag såväl att du är gråtfärdig. För det blir man när man känner sig så otillräcklig, när man vill så väl och ändå blir det fel.
Men nu har du en hund som börjar bli gammal, och gamla hundar tar sig friheter som de inte gjorde tidigare. Jag tror inte alls att han struntar i dig, men jag tror att han kanske börjar bli lite sådär som en gammal människa blir, man tappar lite koncentration, man glömmer, man gör saker som man aldrig gjort förut.
Vad och hur du ska göra åt det, vet jag inte - men en stor kram får du. Och en försäkran att du är INTE värdelös, lika lite som Emil är det.
Ibland är det tufft, ibland känner man sig otillräcklig. Det är nog så det är att vara hundägare.
Fina Irene. När du lägger fram det så där så ser jag ju en gammal kutig gubbe med hår som står åt alla hår, alldeles för stora skor och häng på brallerna framför mig. Och då blir det lite roligt :) Det är allt bra att jag har dig.
Det är allt tur du har Irene....kanske kan få låna henne lite ibland...
Lotti, Dino är också en rymmare... Jag vet hur det känns... :(
Första dagen, när Emil just anlänt, mötte jag en kvinna med en Afgan.
Hon började genast fråga saker om den då 6 mån gamla skrället.
-När är han född?
-29 e november tror jag..
-Åhh! Då har du en rymmare!! Alla hundar födda i november blir det. Grattis! Förresten kan jag fixa fästinghalsband från USA? De är skitgiftiga och illegala här! Men kan fixa fler!
-oh nej , tack
Denna
Petra, låna Irene alltså? Hmm... Jag veeet inte... hon är väldigt dyrbar... Hur mycket är du beredd att ge?
Jea. Skönt! Då är jag inte ensam i alla fall.
Hovis! Ja just det! Det kommer jag ihåg :)
Skicka en kommentar