Lägger ner

Bloggen lägger ner en stund...

Två nätter...

...med hyfsat sammanhängande sömn har jag lyckats skrapa ihop sedan sist. Fast frågan numer är om jag har samma behov av sömn som förut? Jag tycker jag börjar vänja mig liksom. Det är inte skakande händer, bultande hjärta och explosionsartad huvudvärk längre. Det börjar kännas ganska bra. Fast sammantaget måste jag ändå säga att de senaste två evckorna har varit de tröttaste sedan jag var femton!

Hovis och jag har i alla fall varit i Stockholm och härjat. Eller närmare bestämt på Blidö. Eller... inte bara där. Vi har varit utanför Norrtälje och firat bröllop på Penningby slott. I två dagar. Och det var en stor händelse av två anledningar egentligen. 1. Våra vänner gifter sig inte. Det är oerhört långt mellan bröllopen... och jag menar, bara för att VI bjöd gud och halva fosterlandet på en hejdundrande fest så vill vi ju inte pressa någon annan in i ett så stort beslut. Absolut inte! Matilda! Åsa! Lena! Känn ingen press för allan del. 2. 80% av Värmlands nationkör från Uppsala var på detta bröllop. Men det visste ju inte vi. Eller alltså, jag visst ju att brudparet sjöng i kören, att de är väldigt begåvade och jag förstod väl att det skulle vara mysket musikaliska människor på detta bröllop. Att sedan kören höll så hög klass... det visst inte jag. Inte vissta jag heller att brudens syster sjunger på Berlinoperan och turnerar världen runt tillsammans med sin man (som för övrigt också var på detta bröllop. Stoppa nu in allt detta först i en kyrka och sedan i en gammal slottssal. Ja då snackar vi akustik.

Hovis och jag, vi satte oss ungefär mitt i kyrkan. Runt omkring oss bänkar sig, vad som ser ut att vara, helt vanliga människor företrädesvis i vår ålder. Brudparet kommer in, prästen börjar och ganska snart ska det sjungas psalm. I denna ljuva sommartid. Jamen den kan man ju, så organisten tar ton, man ska just till att stämma upp när plötsligt taket lyfter. Ja, ni kan ju döma om vår förvåning. Och det tog ett tag innan vi fattade vad det var. Där sitter vi mitt i en gigantisk studentkör, som självklart framfört denna klassiska sommarpslam i fyrtiofjorton stämmor hundrafyrtiofjorton gånger under åren. Och så där fortsatte det hela dagen och hela kvällen. Massor av tal i musikaliska tappning, egenhändigt författade texter, folk som ställde sig upp pch spelade, och så denna syster som river av en aria lite då och då. Alltså... DET var inte SÅ jobbigt.

Tyvärr har jag inte kyckats klura ut hur man lägger upp ljudfiler här, men jag ska be Thomas lägga upp en på FB så får ni själva avgöra. När vi tillslut fram på smårtimmarna drog oss hemåt var vi inte helt hundra på om vi varit på bröllop eller på konsert.

Självklart var det 29 grader och strålande solsken i Stockholms skärgård. Här har löven börjat skifta färg och djuren sätter vinterpäls för fullt. Om ett par veckor kommer Dallas hem och då ryker kulorna. Sen har jag ingen hingstpojke längre...

Men! Vad jag längtar efetr att få sätta igång och jobba med honom. Här ska det ridas in minnsan :)

Inget alls

Näe hörrni. Nu är jag trött. Skittrött. Alltså, jag hade en sömnlös period -06. Den varade i typ sex veckor. Så länge tror jag faktiskt inte att jag orkar vara sömnlös nu. Man är ju inte... hm... räknaräknaräkna... tju´nie längre, eller hur.

Och mitt i sömnlösheten har jag jobbat som en galning. Det är inte så vanligt i min bransch, men på något sätt har det lyckats bli så den senaste veckan. Så jag orkar inte lägga upp några bilder, inte skriva något roligt och inte något tråkigt för den delen heller. Jag orkar bara gnälla lite.

Och rida. Rida orkar jag. Så det ska jag göra nu. Sen orkar jag inge mer.

Sömnlös...

Här springer tiden iväg minsann, och så här lång tid mellan uppdateringarna tror jag faktiskt aldrig det har gått. Jag vill skriva, och jag tänker på er- mina kompisar- varje dag. Men, jag är väldigt lättdistraherad och jag har varit distraherad på sista tiden. Dessutom är det ju alltid en smärre chock att börja jobba igen efter semstern, man blir liksom helt plötsligt såååå upptagen. Eller hur?

Vi har haft och hart en massa besök. Det är distraherande. Jag tog med mig jobbet och åkte till Bassholmen i två dagar. Det är inte bara distraherande utan också fokuskrävande. Sen blev jag nåt så in i glödheta helsikes förkyld så det var jättedistraherande. Javisst! Jag har varit så sjuk, förstår ni, att jag nästan inte trodde jag skulle kunna rida på clinicen i helgen. Och DÅ är man sjuk. Jodå, jag var så sjuk att jag i ren och skär förskräckelse inför denna risk la mig på soffan i ett helt dygn i ett desperat försök att vila bort förkylningen. Fråga mig inte varför jag valde att prova det när det normalt brukar fungera hyfsat att jobba bort dem. Nu gjorde jag så i alla fall, rörde inte en fena på hela torsdasgen och var så pass pigg på fredagen att jag med hjälp av lyftkran kunde ta mig upp på Calle. Jag kan nämna så där i förbigående att det inte gick särskilt bra, men dagen efter! I lördags! Jäklar i min lilla låda förstår ni vad bra det gick. Calle, han gav allt han hade. Och jag, jag bara satt lugnt i sadeln och följde med. Alltså, ibland undrar jag om det inte är lite bra att vara sjuk när man ska rida? Man blir liksom lite mer laid back.

Ja och sen har jag ju liksom glömt bort hur man sover. Man kan säga att det är ett problem...
I torsdags sov jag från och till hela natten, men vaknade säkert tio gånger. I fredags somnade jag vid halv tolv och vaknde bara en gång efter det. Men då var klockan halv fyra! I lördags kunde jag överhuvudtaget inte somna, gav upp vid halv två och satte mig att jobba lite. Klockan fyra kraschade jag, men sen var det ju jobbdag så klockan ringde sex! Igår uppförde jag mig ungefär som någon som blivitr klubbad i skallen men inte dött ordentligt och blev kommenderad i säng från alla möjliga håll. Och så vaknar jag en timme innan klockan ringer. Fem!

Tjaa... hur har ni haft det då? Utan mig och så?

Fort som f-n

Trollis fick vi hämta ut i tisdags, men det var knappt för han hade visst fått kampera i behandlignsrummet där alla veterinärer och djursjukvårdare håller till. Där hade han visst hållit låda hela dagarna så nu var de minsann så förtjusta i honom att de inte var så sugna på att släppa iväg honom. Pffftt, fnös jag åt den kommentaren, tog min katt under armen och fräste hem.

Tova, hovis systerdotter, har hållit igång min häst medan jag jobbat. Hon väger 25 kilo. Hon nådde inte upp för att tränsa honom, men red min stora Calle i alla gångarter. Barbarcka. I form. Är jag sur? Avundsjuk? Svartsjuk? You bet!!

Vi har varit på Bassholmen. Dallas mår fina fisken och har inget ont i sina fossingar. Däremot börjar vinterpälsen så sakteliga smyga sig på. Ja, han var lika tidig förra året.

Jag har pratat i telefon med Bitte. Länge. Det var kul, inte bara för att vi hade mycket att prata om utan också för att Bitte pratar Stockholmska med skånsk brytning! Tror ni hon vet om det??

Just nu sitter jag me bokföringen. Trollis ligger i hörnet och snusar tryggt och jag funderar på om jag ska ta ett glas vin innan jag sticker och rider?

Trollisuppdatering

De hittade en propp i urinröret. Igår eftermiddag fungerade katetern fint och Trollis åt sin mat med god aptit. Svaret på urinprovet kommer idag och då får vi förhoppningsvis en fingervisning om orsaken. Hem får han däremot inte komma förrän tidigast imorgon.

Aston är förstås vilsen och ensam utan någon som lappar till honom när så krävs. Det kan man ju förstå. Jag gör mitt bästa för att vara lite sträng och barsk, men det är svårt när han ska hålla på och vara så rackarns söt.

Det är det där med ramar... som är så himla skönt för oss som inte är riktigt som vi ska ;)

Trollis på sjukan

När vi kom hem i torsdags kväll möttes vi av en grinig Trollis. Han ville inte prata med sin matte, och nog noterade jag det som märkligt. Han smet ut genom sin lucka och fast jag ropade och lockade och letade kom han inte tillbaka förrän på fredagkvällen. Då ville han vara nära mig, vilket också är ovanligt eftersom han inte är den kurande typen, men försökte jag lyfta honom morrade han åt mig. Jag klämde och kände och kunde väl konstatera att han hade ont i magen, hade koll på honom hela natten men på morgonen var han sämre. Han och Aston låg hos mig i sängen i en tätt sammanslingrad katthög, men när Aston sträckte ut sig och la sitt huvud på Trollis mage fräste han. Två gånger fräste han, men hade inte ork att resa på sig eller lappa till Aston med tassen. Så då var det bara att packa in misse och ila in till Blå stjärnan där jag fick lämna honom. Man misstänker urinstopp, så han skulle sövas och spolas. Sedan måste han ligga kvar med dropp så att man verkligen ser att de kissar ordentligt innan han får komma hem.

Så här sitter vi nu. Otaliga och lite olyckliga. Till råga på allt så är det kallt och regnigt ute.

Gotland

Heeeej! Har ni saknat mig? Alltså vi har ju varit på Gotland då rå, hos kära vännerna Line, Sören, My och Buster. Det var ju rätt så jobbigt. Se!










Shit, jag glömde en kär vän. Familjen hade ju utökats med klippduvan Syke. Sören, som är den största djurvän jag någonsin träffat (och därmed naturligtvis Emils BÄSTA kompis- när Sören är i närheten reduceras en annan till typ... kokt fläsk) hittade henne som liten duvunge vid färjeläget i Visby där hon låg helt oskyddad under vild måsattack. Han tog henne innanför jackan och så fick hon följa med till Nynäshamn. Syke är idag en mycket välartad duva som gärna vill hänga med överallt. Hon har en bur att sova i på natten och på dagarna huserar hon fritt på tomten. Vill hon gå in gör hon det genom kattluckan :)



Annars har vi mest slappat. Grillat på stranden, silat sand mellan tårna, badat såklart, ridit gigantiska halvblod (gud vad ovan jag är vid så stora hästar- några galoppsteg och träningsvärken i magen var ett faktum), druckit vin och umgåtts.







Emil och Buster har varit bästisar i många år. De har alltid haft kul på killars vis. Nu är de lite gubbiga båda två och umgänget är inte lika otvunget. Det är lite sorgligt när man plötsligt ställs inför dessa oundvikliga tecken på svunnen ungdom. Men dag två kunde de slappna av lite, glömma hannegruffet och lekfullt kivas om en pinne.



Tiden går alltför fort. Vi fick ta adjö av ett magiskt Gotland, sätta oss i bilen och stålsättta oss inför den nästan tio timmar långa resan hem.

Pedikyr på Bassholmen

Vi måste alla klippa tånaglarna då och då. Igår var det dags för grabbarna på Bassholmen. Det är en rätt kul grej det där, och speciellt i år i rollen som arrangör. De ska fångas, tas in i stallet och ställas i boxar. Gärna då rätt så trångt så att det är lugnt och inget bus.
Jag behöver knappast nämna att det hela avlöpte som en dans, men däremot tänkte jag visa min RÅSNYGGA hingst- men nyklippta tånaglar!





Han är så fin så det är bara inte riktigt klokt faktiskt :)

Sara

Säg hej till Sara. Visst är hon söt?

Emiol skiter högaktiningsfullt i Sara för han är strängt upptagen med att mäta svans med Saras pojkvän Assar.

Det är ju det här med fördelen av att befinna sig på hemmaplan.
Eftersom svansarna visade sig vara ganska precis lika långa (och likadana) utlystes tävling.
Den som badar bäst får tjejen!

Så här!

Å så här!

Bada, sa Emil!?! Äh, du kan få bruden. Och ge f-n i å stänka!

Fast i och för sig. Hon e bra på att valla in farsan... man kanske skulle ha ´na ändå?


Kom hit me´n då!


Fast du ska ge fasen i min farsa! Blöt eller ej, han e min.

Vad är det man säger? Three is company?

Ja, så var det bestämt. Därför badar min Emil helst i lugn och ro. Ensam. Med matte. Om det är varmt i vattnet...

...och om man får sola efteråt.

Underbara östkust! Vi älskar dig!

Hårdträning!

Emil sover. Jojo, här snackar vi sovmorgon alla superdupermega. Jag tänkte efter en stund och räknade ut att vi sammanlagt var ute på tre promenader igår på sammanlagt fyra timmar. Ja, alltså då inkluderar det ett par rejäla simturer på varje promenad. Kanske och ta i lite... Nej, han får sova vidare.

Han tycker att det är varmt. Det märks för det ska vara minst 30 grader i luften och minst 22 i vattnet för att han ska gå i. När han så gott som hoppar i oombedd, då vet man att det är varmt. Idag är det lika varmt, men vi softar lite här på förmiddagen och går och badar om en stund. Sedan ska Emil få träffa Sara. En.... nämengudvadhettere... meeeendet är inte klokt jag VET ju vad de heter... ÅH! Ni vet en gigantisk jättelurvig svart eller brun. Ser typ ut som en oversizad golden retriever? JA nu kom jag på det- newfoundland. Ja, i alla fall Sara, en newfoundlandtik på ett år. Jag misstänker att Emil kommer typ gäspa åt henne och gå och lägga sig i ett avlägset hörn. Men vi ska beundra pappas träbåt, och båtar älskar han!

Sams

Jodå Emil och jag har blivit sams igen. Vi gjorde upp det hela över en burk grekisk yoghurt (där han åt och jag höll i) och har kommit överens om att mötas på halva vägen var. Jag lovar att sätta jättelångt snöre i selen när han ska vara på tomten och han lovar att absoluuuut inte rymma när han är lös i skogen.




Nu har vi dragit på semester. Emil och jag. Vi lämnade en lite lätt missnöjd hovis hemma med katter och hästar och ligghallssnickeri. "Tur att jag har Aston i alla fall", konstaterade han igår kväll. "Så man inte e helt själv, menar jag."

Jag har tagit med mig kameran och jag lyckades fånga Emil i badartagen, men självklart har jag glömt kortläsaren hemma så ni får vänta på de bilderna till jag har tid. Det kan förstås dröja för det är förstås väldigt stressigt att ha semester. På fredag åker vi hemåt. På lördag ska alla pojkarna på Bassholmen verkas, och då stannar vi över natt. Sedan åker Emil och jag till Gotland och jo, för en gångs skull får faktiskt hovis följa med. När vi kommer vi hemdrällerhela klanen med föräldrar, syskon och syskonbarn in för att förlusta sig på sommarland, Liseberg och jag vet inte allt vad man kan förslusta sig på. Ja och så har jag faktiskt en turné kvar att göra...

I vilket fall som helst så befinner jag mig i Stockholms skärgård som badar i solsken och värme.

Att leva med en hund som rymmer

Jag är gråtfärdig. Värdelös. Misslyckad. Den förbannade hunden (säg inget- jag VET) rymde igen. Han var borta i tjugofem minuter den här gången. Fem minuter längre än förra gången som var förra veckan.

Rymningsfrekvensen ökar lavinartat med hans ålder. Från att ha rymt en gång om året rymmer han nu en gång i veckan. Det kommer inte gå att ha honom lös längre. Varje rymningsfri promenad och/eller trädgårdvistelse är ren tur och jag kommer att bli tvungen att reducera hans liv till en ständigt kopplad tillvaro. Lina i trädgården, box i stallet, koppel på promenaden.

Varför? HUR kunde jag misslyckas så? Hur och när reducerades jag en insignifikant medlem i flocken? En oviktig varelse som man lika gärna kan vara utan?

Varje minut som han är borta vet jag, förstår jag att det är mitt fel. Jag borde inte släppt honom med blicken. Jag borde inte haft honom lös. Jag vet ju. Den mänskliga hjärnan är en fjolla ibland. Ett fjolligt och förnekande organ som vägrar se sanningen. Som hoppas, fast den vet. Som chansar, fast den vet. Som tror, i evig evig tid. Fast den vet. Den hjärnan är jag. Den är den som är jag.

Varje minut som han är borta känns som en timme. Under de minuterna upphör han att vara hund och blir snorunge. En trotsig, hänsynslös snorunge. Hur kan han göra så här mot mig? Jag har älskat honom hela hans liv, och han struntar i mig.

Jag vågar knappt titta på klockan för den sabla fjollhjärnan vill inte veta hur länge han varit borta. Vill inte tänka på allt som kan hända, på var i skogen jag ska börja leta om han inte kommer tillbaka. Efter en stund bär inte ens rösten när jag ropar. Och varför ska jag ropa? Han kommer inte för det.

Men det gör han. Han kommer tillbaka. Han kommer sakta travande längs grusstigen, ända fram fast han gör en båge runt mig först. Jag säger inget, men pekar mot huset. Han travar mot dörren, men stannar utanför. Han ser på mig med bruna ögon: "Skulle inte vi gå en promenad tillsammans, matte?"

"Det klarar du ju så bra själv", tänker jag ilsket tillbaka och signalerar: "Gå in!". Emil traskar in, men stannar mitt på golvet och ser på mig igen. Jag stampar uppför trappan och sätter mig framför datorn. Istället för promenad blir det jobb. Emil följer efter, lägger sig på kontorsgolvet men reser sig snart och går ut i hallen. Jag tror att han längtar efter husse.

En korsvirkesbyggd skånelänga...

...ska jag ha en dag! Det vet jag alldeles bestämt nu när jag har varit i Skåne och blivit visad just sådana av självaste Irene. ÅÅÅÅÅÅ, vad jag har haft trevligt!! Jag har haft så himla mysigt att jag inte hade tid att springa runt och dokumentera. Nej, det hade ju kunnat ta tid ifrån umgåsandet, och det hade varit förskräckligt tråkigt eftersom just det var så himla himla mysigt. Men det är klart, bildbevis måste förstås uppvisas annars kan ju någon få för sig att man far med osanning och det vill man ju inte bli anklagad för.

Irene med dottern Emelie

En alldeles ljuvlig och jättetrevlig "huligan".

Liiiite nervöst är det förstås med dessa turnéer. Även om jag trott och anat att jag skulle komma bra överens med alla dessa människor som jag lärt känna genom den här bloggen, så kan man ju aldrig vara hundra. Som Irene säger, folk kan ju vara seriemördare. Vem vet???

Men Irene, maken, Huliganen och Emelie- de är inga seriemördare. De är gästfria, avslappnade och varma människor som fick mig att känna mig välkommen från allra första stund. Vi har lagat mat tillsammans, beskådat och beundrat vinkällare, promenerat, druckit vin (såklart!), gosat liten huligan, tittat på skalbaggar, pratat och ätit underbar mat. Jättegod mat. Frankrikegod mat!

Tänk vad jag ser fram emot när vi träffas allihop på en gång! Vad ROLIGT vi ska ha!

Högst motvilligt åkte jag sedan hem, mätt och belåten. Det tog sin lilla tid för skit-gps:en tog en längre väg hem än ner?! Varför, kan man fråga sig? Säkert för att jäklas.

Hemma väntade en annan typ av välkomnstkommité.

En hårig, fyrbent, hysteriskt ylande sådan. Jodå, Emil blev glad att matte kom hem och mötte på uppfarten. Men han undrade allt vad det var för jäkla sätt att sticka hemifrån, UTAN honom för att sedan komma hem och lukta ANNAN hund. Man kan ju inte annat än hålla med honom. Det är dåligt. Men nog blev han glad alltid.

Så glad att han i all uppspelthet plötsligt tuggade i sig ett gammalt ben som han sparat på i en vecka eller två.

Ja hela familjen blev glad. Aston dök upp när matte kom hem. Han hade i ren förtvivlan hållit sig undan hela dagen och gjort hovis riktigt orolig.

Glad och nöjd mattes kille.

Trollis bänkade sig på motorhuven för att riktigt säkerställa att ingen skulle få för sig att köra iväg med den någe mer...

...och hovis lagade välkomstmiddag. Fisk och räkor. Inte ankbröst...

i n t e ankbröst...