Två nätter...

...med hyfsat sammanhängande sömn har jag lyckats skrapa ihop sedan sist. Fast frågan numer är om jag har samma behov av sömn som förut? Jag tycker jag börjar vänja mig liksom. Det är inte skakande händer, bultande hjärta och explosionsartad huvudvärk längre. Det börjar kännas ganska bra. Fast sammantaget måste jag ändå säga att de senaste två evckorna har varit de tröttaste sedan jag var femton!

Hovis och jag har i alla fall varit i Stockholm och härjat. Eller närmare bestämt på Blidö. Eller... inte bara där. Vi har varit utanför Norrtälje och firat bröllop på Penningby slott. I två dagar. Och det var en stor händelse av två anledningar egentligen. 1. Våra vänner gifter sig inte. Det är oerhört långt mellan bröllopen... och jag menar, bara för att VI bjöd gud och halva fosterlandet på en hejdundrande fest så vill vi ju inte pressa någon annan in i ett så stort beslut. Absolut inte! Matilda! Åsa! Lena! Känn ingen press för allan del. 2. 80% av Värmlands nationkör från Uppsala var på detta bröllop. Men det visste ju inte vi. Eller alltså, jag visst ju att brudparet sjöng i kören, att de är väldigt begåvade och jag förstod väl att det skulle vara mysket musikaliska människor på detta bröllop. Att sedan kören höll så hög klass... det visst inte jag. Inte vissta jag heller att brudens syster sjunger på Berlinoperan och turnerar världen runt tillsammans med sin man (som för övrigt också var på detta bröllop. Stoppa nu in allt detta först i en kyrka och sedan i en gammal slottssal. Ja då snackar vi akustik.

Hovis och jag, vi satte oss ungefär mitt i kyrkan. Runt omkring oss bänkar sig, vad som ser ut att vara, helt vanliga människor företrädesvis i vår ålder. Brudparet kommer in, prästen börjar och ganska snart ska det sjungas psalm. I denna ljuva sommartid. Jamen den kan man ju, så organisten tar ton, man ska just till att stämma upp när plötsligt taket lyfter. Ja, ni kan ju döma om vår förvåning. Och det tog ett tag innan vi fattade vad det var. Där sitter vi mitt i en gigantisk studentkör, som självklart framfört denna klassiska sommarpslam i fyrtiofjorton stämmor hundrafyrtiofjorton gånger under åren. Och så där fortsatte det hela dagen och hela kvällen. Massor av tal i musikaliska tappning, egenhändigt författade texter, folk som ställde sig upp pch spelade, och så denna syster som river av en aria lite då och då. Alltså... DET var inte SÅ jobbigt.

Tyvärr har jag inte kyckats klura ut hur man lägger upp ljudfiler här, men jag ska be Thomas lägga upp en på FB så får ni själva avgöra. När vi tillslut fram på smårtimmarna drog oss hemåt var vi inte helt hundra på om vi varit på bröllop eller på konsert.

Självklart var det 29 grader och strålande solsken i Stockholms skärgård. Här har löven börjat skifta färg och djuren sätter vinterpäls för fullt. Om ett par veckor kommer Dallas hem och då ryker kulorna. Sen har jag ingen hingstpojke längre...

Men! Vad jag längtar efetr att få sätta igång och jobba med honom. Här ska det ridas in minnsan :)