Vi har tid, vädret är inte lika badvänligt som det har varit så vi bestämmer oss för att ta en tur till Lysekil. Allt jag har att säga om det är att vi vänder och åker till Fiskebäckskil istället. En god middag på ett riktigt snobbställe beläget i vad vi skulle bli varse är en riktig snobbhamn gjorde att behållningen av dagen ändå, förutom snobberiet då, blev godkänt.
Vi åker tillbaka till Bassholmen, Thomas har inte bråttom hem. Vi vilar lite, går ut en stund. Pratar med en trevlig familj som flyttat in på vandrarhemmet. De bjuder oss på kaffe, vi bjuder dem på rabarbersaft.Så plötsligt. Strax innan Thomas högst motvilligt beger sig hemåt. Det alla väntar på här. Livet rullar på, folket badar, lagar mat i köket, torkar barnansikten och dricker kaffe stup i kvarten. Men det ligger som en förhoppning i luften. Förhoppningen om att hingstarna ska bjuda på uppvisning. På samma sätt som man hoppas få se delfiner i Florida, säl på östkusten, elefanter på savannen och vithaj i sydafrika blir vistelsen inte helt fulländad utan att ha fått se hingstarna rusa fram i vild galopp över ängarna. På långt håll hörs det fyrtaktiga dundret, ljudet av nära hundra hovar som dånar fram över markerna. Och där, runt krönet kommer de. Hela flocken, med Elliot i täten och Theo sist. Det är en upplevelse förunnad endast de få som hållit sig vid huset den här kvällen. Vi är inte många, och på något sätt gör det upplevelsen än starkare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar