Friden sänker sig

"Herregud- fem dagar hemifrån. Alldeles ensam! Hur ska det gå med min trädgård som jag har kämpat så med?? Tänk om det är jättestökigt hemma när jag kommer tillbaka! Tänk om det inte finns någon TV på vandrarhemmet?? Hur ska jag få kvällarna att gå?!"

Jag kommer fram till Kärlingesund vid tio på förmiddagen beväpnad med en låda Penicillin (vilken ju är anledningen till att jag är där), radio, I phone, ett gäng CD skivor, sju pocketböcker av varierande genrer, alldeles för mycket och helt fel kläder. Jag kämpar mig ner till bryggan med mina överfulla väskor. Hettan dallrar redan över havet, och snart hör jag brummet av utombordaren som sitter på den lilla båt som kommer för att hämta mig. Båten lägger till vid bryggan och jag tittar ner på ett brunbränt ansikte omgivet av solblekt, lite rufsigt hår. Någonstans där i rufset ser jag ett par glittrande ögon och ett brett leende. Det är Jenny. Det tar Jenny en sisådär tre sekunder att få mig att slappna av och förstå att detta kommer att bli en av mitt livs upplevelser. Utan att säga något, utan att göra överspänd reklam för ön eller vandrarhemmet. Bara genom att totalt avspänt, med glatt humör och en genuin vilja att få mig att trivas hjälpa mig med tunga väskor, visa mig till mitt rum och erbjuda sig att ta hand om allt medan jag går ut till min häst.

Jag förstår att jag kommer att känna frid.
Jag inser att jag inte kommer att sakna TV, radio, telefon eller sällskap.
Lugn och ro.

Hingstarna står på ängen nedanför vandrarhemmet. Mellan tuggorna av frodigt gräs tittar de nyfiket upp på mig när jag slinker under stängslet och kommer ut till dem med grimma och oralspruta i handen. Ingen av dem reagerar nämnvärt, de känner mig väl. Dallas låter sig villigt fångas, han har lärt sig att sticka in näsan i grimman själv. Jag ler åt att så många varnade oss för att släppa honom så länge. "Han kommer bli förvildad, ni kommer att få börja om från början!" Såret ser egentligen inte så illa ut... kanske skulle det kunna klara sig ändå, men jag bestämmer mig för att inte chansa. Det är minst trettio grader och helt vindstilla. Jag sticker in sprutans pip i min lilla hästs mungipa, han gapar och jag trycker in den tröga vita geggan. Den största nackdelen med att ha en snäll häst är att man får leva med ständigt dåligt samvete. "Tack för att du litar på mig, jag ska bara spruta in lite illasmakande gegg i munnen på dig." Dallas gapar och sträcker ut tungan. Det var äckligt. Jag tänker att jag får ställa in mig på att det kanske inte blir lika lätt att fånga honom i kväll.

Såret ska hållas rent med jodopaxlösning. Jag kortar upp grimskaftet något, styr mulen mot mig och lägger handen med en indränkt bomullstuss mot såret. Dallas dansar runt mig i snäva cirklar. När jag inte tar bort handen försöker han dra in det skadade benet under sig. Jag lyckas hålla kvar och han stannar upp, drar en ljudlig suck och tittar på mig med en blick som tycks säga: "Det där var väl inte vidare schysst." Han får en skorpa och en klapp och jag tänker igen att det kanske inte blir så lätt att fånga honom i kväll.

Jag spenderar dagen vid havet, men en bok och i sällskap av hästarna. På kvällen är dagens oenigheter glömda och Dallas sticker in näsan i grimman, tar sitt penicillin och jag belönar honom med att omedelbart ta av grimman och låta honom gå. Hur kunde jag tro att det skulle bli på något annat sätt? Jag glömmer hela tiden att min lilla hästs rena hjärta och osvikna själ litar på mig.

Hur kunde jag glömma det?

Jag stupar i säng... helt slut efter en rask kvällspromenad över öns vidsträckta landskap. Det är fortfarande mycket varmt och jag ligger utan täcke. Vägg i vägg bor ett muntert sällskap bestående av två herrar och en liten tax. Den lille hunden har svårt att komma till ro, han tassar runt i rummet och skakar sitt lilla huvud så öronen högljutt smäller mot huvudet. Jag somnar vaggad av det ljudet.