Djurvän med dubbelmoral

Först och främst! Om du är väldigt känslig bör du kanske hoppa över dagens inlägg! Eller om du är förälder och sitter och läser i sällskap av ett barn- skicka ut dem och kontrolläs först. Själv. Till sist, är du extremt pragmatisk behöver du inte heller bemöda dig om att läsa just idag. Eller för all del- läs! Men inga kommentarer om hur fjantig jag är, "Det är ju bara det eller det" eller "Det är ju bara en vanlig gubbe" för då blir jag ledsen. Consider yourselves warned!
________________________________________________
Imorse väcktes jag av ljudet av en desperat pipande liten mus ackompanjerad av Trollis upphetsade jamande. Å, det är ångestframkallande! Jag vill ju att han ska fånga möss och sork och när han kommer in med dem färdigdödade- så att säga- är jag ganska så nöjd. Men när han gör precis som han är programmerad att göra, nämligen att leka med bytet innan han gör slut på det, och jag måste bevittna det- då får jag ångest. Jag kan inte vända mig om och somna om. Jag måste gå emot naturen och ingripa. Löjligt egentligen, eftersom jag sedan glatt släpper ut min katt som naturligtvis genast fångar ett nytt byte. I detta fall släpade jag mig upp och hittade katten sittande på vakt framför bänken i hallen. Lilla musen satt och kurade i ett utrymme mellan bänk och vägg- en återvändsgränd men den såg hel och fin ut. Vid första anblick rörde den sig obehindrat så jag fångade den i en innerkruka, släppte ut den på gräset och såg med en gång att det högra bakbenet var brutet. Vad göra?? Skulle jag lämnat den där att halta iväg mot död av okänd karaktär?? Jag fångade den igen, hämtade Trollis, lyfte upp krukan mitt framför nosen på honom och lät naturen (typ) ha sin gång. Jag skyndade mig in, men jag hann höra ett sista desperat litet pip från den stackars lilla musen innan den försvann in i Trollis mun.

Usch, jag har tänkt på det hela dagen. Jag ville ju rädda den lilla musen och ge den en chans att smita iväg. Inte hade jag för avsikt att traumatisera den ännu mer genom att hålla på och stänga in den i en kruka för att sedan helt iskallt servera den till katten. Tack och lov gjorde han slut på det snabbt.

Och som jag struttat omkring hör och glatt spikat upp fågelholkar på tomten. Överallt har vi fågelholkar och de har alla varit befolkade av underbara ungar och upptagna föräldrar. Jättefint. Toppen. Värkligen! Jag hade lika gärna kunnat servera dem också till katten. På silverfat. När de stackars fågelungarna rastar på marken mellan flygturerna går Trollis helt sonika och hämtar dem. Sedan biter han i bästa fall av dem huvudet och lämnar resten. Ibland dödar han dem bara. Jag tycker det är fruktansvärt, och funderar allvarligt på att stänga in katten resten av sommaren. Men så inser jag att det inte är hans fel att han är ett utpräglat rovdjur, specialist på sin sak och dessutom skicklig efter fyra års frekvent träning, och låser upp hans lucka.

Märkligt att jag sitter och skriver det här efter att just ha ätit en bit fläskkarré. Jävligt märkligt. Jag skäms.

Usch...