Lammräddning, taxpussar och småstadsstress

Jag vaknar runt tio när värmen gör det omöjligt att stanna kvar i det lilla rummet. Jag har redan varit uppe en sväng. Tjugo över fyra väcktes jag av det omisskännliga ljudet av ett desperat lamm som tappat bort sin mamma. Jag försökte somna om, men lammet var någonstans nära. För nära. Och det kom aldrig något svar. Jag drog på mig kläderna och gav mig ut i den dimhöljda morgonen. Bakom vandrarhemmet höjer sig en väldig klippa. Högst där uppe på toppen stod ett svart lamm med vit hätta på huvudet. Det stod där uppe och bräkte på det mest hjärtslitande och hjälplösa vis och jag kunde bara inte vända ryggen till. Så jag gav mig iväg. Jag fick gå en lång bit innan jag hittade ett lämpligt ställe att klättra upp på. Jag med min höjdskräck hatar att klättra i berg! En gång för alldeles för många år, för att jag ska lyckas undvika att känna mig lite gammal, sedan lurade min vän Daniel ut mig på klipporna i Gåseborg vid Mälaren. Vi brukade kalla just den biten av klipporna för Stupet. Jag kom ju upp på något vis, och sedan satt jag där som en apa som klänger sig fast vid mammas rygg. Jag kom varken upp eller ned. Jag glömmer aldrig paniken. Min vän skrattar gott åt den här episoden nu, men jag minns känslan i magen. Jag kommer ihåg att jag trodde jag skulle dö. I vilket fall som helst så klättrade jag denna morgon upp på sagda klippa och lyckades skrämma lammet så pass att det sprang ner och självklart genast hittade sin mamma där nere. Frid och fröjd. Jag stannade upp en stund innan jag begav mig tillbaka till vandrarhemmet och min säng. Dimman var tät och i alla fall två meter hög. Jag kunde bara precis urskilja konturerna av två svarta hingstar- Theo och Troilus. Jag kan inte fatta att jag har haft sådan tur att just min häst skulle skada sig så pass att jag blev tvungen att ta fem dagars semester på denna plats.

Vad märkligt det är att det är så mycket lättare att ta hand om sig själv när man känner sig tillfreds och avstressad. Jag gör i ordning den nyttigaste frukost jag kan påminna mig att jag ätit på flera år och sätter mig i skuggan på balkongen som till min stora förtjusning är belägen precis snett ovanför min grannars rum. Förtjusning? Jo därför att dessa underbara herrar, som visar sig komma från Skara, fördriver förmiddagen med att sjunga Taube och recitera gamla psalmer för varandra. Det blir varmt idag också konstaterar jag, smuttande på mitt kaffe, lyssnande till ljudet av en bit jag inte kan men inser att jag borde känna igen. Jag hör hästarna frusta i värmen utanför och öppnar ett MMS från Thomas. Pionerna har slagit ut.


Efter att ha haft nöjet att bekanta mig med alla mina tre sjungande och levnadsglada grannar beger jag mig ut till hingstarna. De står utanför lill-ladan och sover i skuggan. Jag strosar runt bland dem, hittar inte Dallas och tänker att han och några till kanske står i skogen och sover. Jag räknar dem. 1, 2, 3......19, 20.... 20?! Nej, igen. 1, 2, 3.....19, 20. Skit! Var är Dallas?!?! Jag powerwalkar tvärs över ängen, försöker lugna mig själv men minnet av den första dagens simtur letar sig obönhörligen längst fram i kön av minnen jag helst vill arkivera som sekretessbelagda. Jag tittar mot ladan, tänker... nä, det vore för långsökt. Men jag dras dit. Jag måste titta. Jag hittar honom bakom ladan. Så klart. Det är svalt, och trängselfritt. Den svala bergsväggen svalkar, och Dallas sover djupt. Jag vill inte störa, men kan inte låta bli att knäppa en bild.





Någonstans ur djupet lyckas ändå någonting leta sig upp. "Nu när du ändå är här, ska du inte passa på att se dig om!" Jag gör en utflykt till Fiskebäckskil, åker till Bökebergs strand och ångrar mig i samma stund som jag lägger ner handduken i sanden. Det är fint, men jag vill bara tillbaka. Jag stannar en obligatorisk timme innan jag skyndar tillbaka till hästarna och ostördheten.





Jag bestämmer mig för att ro en sväng runt ön, och se om jag kan ta lite bilder på hästarna utifrån havet. Och som den 08;a jag är tar jag inte med tidvattnet i beräkningen. Jag ids inte ens skämmas när jag ber vandrarhemmets föreståndare Lasse komma och se om det går att få loss båten. Det gör det naturligtvis inte, den får ligga kvar till imorgon.