Vi var hemåt en sväng i helgen. Kära Nynäs var sig såklart likt förutom att den förbannade motorvägen faktiskt- kors i taket- börjar bli klar. Som alltid är det tusen saker man vill hinna, och framförallt så många vänner man skulle vilja träffa. Man gör sitt bästa, och man försöker fördela tillfällena och tiden mellan alla saknade människor, ändå hinner man inte med. Och sen samvetskvalen. Ni hör ju, hur arrogant och förmätet låter det inte: "Jo, jag försöker klämma in dig mellan lunch och trefikat. DIG får vi ta nästa gång." En lång och avspänd kväll hos Matilda och Daniel fick vi med. Som alltid som om ingen tid alls förflutit.

Huvudsaken är dock att Emil hinner träffa sin bästis Buster. Å, som det skar i hjärtat att sära på dem. De lekte varje dag innan vi flyttade och de sista dagarna kändes det banne mig som att de visste att vi var på väg att ta ett ödesdigert beslut över huvudet på dem. Jag tyckte de tittade på mig med ovanligt förebrående blick... De älskar varann de där två! Emil, han blir så glad när han har fått träffa Buster att han ställer upp på det mesta. Här är ett bildbevis, taget på väg hem från lekdate med Buster. Det sägs att han är 50% Golden retriever!



Vi kom hem ett par timmar innan svägerska med son och dotter kom hem (till oss alltså). Jag är glad dels över att Emil har coolat ner sig och att lilla S har vuxit på sig så pass att de kan få lite egentid. Det här hade inte gått för ett år sedan.

Thomas gillar att pilla med Photoshop.

Ibland blir resultatet rätt ballt:

En helt normal och totalt ofixad mobilknäppt bild på Trollis.

Den här gamla bilden hittade jag bland gömmorna när jag städade datorn. Skulle egentligen varit med i ett inlägg typ i februari, men då var datorn inte städad än så jag hittade den inte. Lilla moderslösa skruttpelle struttar efter mamma (eh förlåt- matte) in i köket! "Jaha ja, det var värst vad lyxigt Ni har i ERAT stall då!!"

Den tilltänkta amman vägrade ta till sig lilla Pelle. Vad göra? Nutten med sina dryga trettio års erfarenhet tog på sig uppgiften som Pellers surrogatmamma. Bara man har någon som kan ge värme, trygghet, sovvakt och beskydd går det alldeles utmärkt att snutta mjölk ur nappflaska.

Nuttis och Pelle

Pelle (alltså de öronen går inte av för hackor!), Putte och husse.

Dagarna innan hingssläppet fick vi trixa lite för att få till det med betesinvänjningen för Dallas. Han fick hänga med hem och gå i hagen utanför huset. Och finns det inga hästkompisar duger det med husse. Så länge han inte går utanför tråden, för det är orättvist!

Annars då... Jo, snarkproblemet verkar vara löst och samlivet räddat! Jag sover numera bättre än någonsin. Iförd öronproppar! Det finns bara ett litet aber med denna lösning... jag hör inte väckarklockan på morgonen. Kontrollfreaket personifierat måste alltså lita på att Thomas går upp i tid och väcker övriga i hushållet. Eh... jag får leta upp volymknappen på klockfan.