Vägmöte och kopparödlor

Vi har varit på vägmöte. Ooo, så väldigt bo-i-hus-på-landet av oss! Och är man ett hyfsat ungt par (joooo, vi är visst ett ungt par!!!) som inte bara kommer från 08-området utan också är uppvuxna där och har bott hela sitt vuxna liv i lägenhet så uppskattas det liksom lite mer när man dyker upp på vägmötet. :)

Och så vill jag tillägga en sak: Det där med att det är svårt att "komma in" i gemenskapen när man flyttar till landet. Det är sant. Fast mest för den yngre generationen. Alltså de som är i vår ålder. Den äldre generationen, de som är i våra föräldrars ålder eller äldre, de tycker det är skitkul med nya ansikten. Eller så spelar de bra. I vilket fall är resultatet detsamma: vi känner oss välkomna i byn och det medför i sin tur att vi tycker det är roligare att engagera oss i de frågor som rör byn. Och sen blir det frid och fröjd, gut und schön für alle.

En sista sak: jag börjar liksom få lite kontakt med naturen. Jag har inte blivit så där megamycket utsatt för naturen under mitt liv. Alltså vi har ju alltid hållts på havet. Så lite skärgård och så har man ju med sig i blodet. Men jag är ingen bonnunge direkt. Kanske helt naturligt då att man är rädd för mycket som har med naturen att göra. Jag har också varit jätterädd för spindlar en gång i tiden. Häromveckan när Thomas hittade en kopparödla på tomten blev jag lite smått hysterisk. Men sen, nästa dag, när jag såg en alldeles livs levande dito på vägen precis där jag gick, ja, då hände det inte så mycket. Den var ganska fin. Idag när jag hängde tvätt tänkte jag: tänk om det kommer en orm. Det kanske ligger en och tittar på mig jus nu. Jag väntade på att axlarna skulle börja driva uppåt, att andningen skulle bli lite mer ytlig och att det skulle krypa längs med ryggraden. Istället: tja... de ska ju också vara någonstans.


Jo, jag utvecklas fortfarande. Skönt. Man måste ju kolla av ibland.