Vi tog oss en tur till Göteborg igår. Valde mellan att klippa ner häckarna framför huset och det. Pratade lite med pappa, lade fram mitt dilemma. Han tyckte jag var knäpp och på den vägen var det. Så vi åkte. Det hade varit en sur dag. Grinig. Och hela vägen dit öste regnet ner. Inte blev Lotti gladare av det. Och fast solen kom fram precis lagom till att vi passerade stadsgränsen var det fortfarande oväder i mitt ättiksgurkeinre. Det var helt sjukt mycket trafik och vägarbeten överallt inne i stan och vi åkte vilse. Insåg efter en stund att vi åkt i en cirkel!! Lotti blev inte gladare av det heller. Hungrig, sur och allmänt väldigt taggig inleddes turistandet med frenetiskt letande efter toalett. Ja... ni hajar? Jag var sur.
Tur att jag har en kompis. En vän och livskamrat som känner mig ganska väl. Ibland tror jag att jag borde blivit sjöman. Seglat runt på de sju haven. Styrt mitt skepp mot olika hamnar i världens alla hörn. För jag blir alltid glad av att åka båt. Alltid. Och jag har inte särskilt höga krav. Paddan duger gott och väl åt lilla mig.
Där kikar en liten japanska fram :)
Svårt att vara sur när man har en så glad hovslagare!
Sett från havet ska det se ut som ett skepp?!?!
Ett skepp.
Ett skepp.
Sjömanshustrun.
Sjömanshustrun.
Ett monument över alla sjömän som dog i... hm... skit, vilket världskrig var det nu då??
Nåja, det finns två versioner av historien om varför hon står där.
Den officiella versionen: Hon väntar på sin sjöfarande man som är ute och slåss för kung och fosterland i (första?? andra??) världskriget. Han har förstås omkommit, men det vet inte hon än, och därför står hon där och blickar ut över havet varje dag. Väntar.
Den andra, mycket mer underhållande, och på något sätt så himla typiskt Göteborgare:
Hennes man är förvisso ute i kriget, och ingen vet om han lever.
Men hon står och spanar efter sin älskare som bor på Hisingen!! :D
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar