Så många val, så jobbigt att välja

Först och främst vill jag säga till mitt försvar att jag försökte blogga i går kväll. Jag försökte jättelänge, men jag tror att min dator har kommit i klimakteriet. Eller så är det bara en ovanligt elak PMS- i vilket fall som helst vägrade den vara med och leka så jag fick ge upp. Vid närmare eftertanke kan det ha varit datorns, på sitt mer eller mindre datortypiska, sätt att skicka mig i säng. Vilket på ett helt naturligt sätt för mig in på dagens huvudämne. Eller det som jag trodde var dagens huvudämne. Gårdagens huvudämne i alla fall. Det var mitt huvudämne ändå till jag vaknade imorse mitt i nyheterna och hör- ja, ni vet: dagens stora nyhet.

Så, vad ÄR det största som hänt sedan i onsdags? Födelsen av ett litet föl, eller Michael Jacksons plötsliga död? En dör, en föds. En träder in, en träder ut. Så bibehålls livets balans med större eller mindre framgång så som det säkerligen var tänkt från början.

Nej, att ett perfekt litet fuxsto med fyra vita fötter och bläs kom till världen är helt klart det viktigaste. Men jag får åtminstone konstatera det att för oss som var i den åldern då, om en jämnårig pojke i klassen eller huset brevid var som pinnen som man försökte gnugga fram en gnista i ett vedträ med så var han som T-sprit på en kolbädd. "Bad". Jag får rysningar. Farligt, kaxigt, sminkat, trasigt... sexigt. För oss som är födda under den senare delen av sjuttiotalet måste det ha varit uppvaknandet. Upptäckandet av sex som mer än ett begrepp. Sex personifierat. En ikon är borta, en era och hoppet om dess återuppståndelse har gått hädan. Var det en slump att kungen av pop dog precis innan han fick chansen att försvara sin titel? Kan någon någonsin åstadkomma något som kommer i närheten? Inte Robbie Williams i alla fall.

Nå, fölvakan: Onsdagkvällen började med middag hos Lena. Stekt ris med räkor i sällskap av manlig fägring i form av ett stycke hovslagare och ett stycke symaskinsreparatör. Vi hade tuffat in till Skövde tidigare på dagen och införskaffat nödvändigt proviant. Chips, ostbågar i oförskämd mängd (och jag ska ta tillfället i akt och beklaga mig över att Lena inte var någe vidare hjälpsam i att äta upp- någon som kan komma hit med en Proviva?), massor av alkoläsk och tre filmer. Vid halv tre hade vi påbörjat andra filmen och Blomman hade börjat svettas. Halv fyra gick vattnet och sedan fortlöpte alltförlossningen, som oftast, snabbt. Lite dramatik hör väl till sakens natur, därmed inte sagt att våra hjärtan inte var på väg att hoppa ut när lilla fölisens ena underben stack rakt ut och Blomman reser sig alldeles för nära väggen. Hon reste sig upp med rumpan alldeles för nära väggen och skulle prompt vända sig om. Vi var säkra på att fölets ben skulle knäckas som en torr gren. Fy fan!! Men, med lite draghjälp från Lena och en väldigt duktig mamma kom lilla tjejen ut en kvart senare. Hel och fin.

Och du, när ett liiitet litet föl tryggt stapplar fram till dig och snuttar på din haka... då är tillvaron rätt så jäkla nära att vara... vad ska man säga- felfri. Och nej, man ska säkert inte låta dem göra det och bla bla bla.