Det har varit soligt och jag har bränt mig på armarna. Jag har andats salt luft, tupplurat på en bergsknalle, kliat många halsar och pussat många mular (vilket slår att pussa tulpaner vilken dag som helst).
Livet innan Bassholmen "fanns"... hur överlevde man?
5 kommentarer:
Ja du, det där ser roligare ut än min dag: 8 timmar på tåg för ett sketet 3-timmars möte i Stockholm. Inga hästar att klia på, inga mular att pussa på. Inte ens några tulpaner! Fjuttigt.
Irene, har du varit i Stockholm? Och inte sagt något till mig!!!
Hade du bara andats om ett Sthlmsbesök så hade jag naturligtvis mött upp på perrongen. Och då hade nog besöket blivit MINST lika roligt som Bassholmen!!
Fast...det är klart...vi hade inte kunnat pussats. Nää, för jag är fortfarande förkyld...
Perfekt kli-gren!!!!!!
Irene: Taskigt av dem att inte bjuda på ens den mnsta lilla mule när du rest så långt. Ska jag spöa upp dem?! (Börjar bli många att spöa upp....)
Larsson: Om JAG kommer till Stockholm, det händer ju lite då och då, införding som man är, kan du skicka Ymer att möta mig på perrongen då? Jag är skyldig honom ett gäng pussar.
Lisa: Eller hur! Lagom höjd, lagom bredd, lagom stadga. Lagom allt!
Larsson, jag hade MYCKET hellre träffat dig och grabbsen, förkylda eller ej, än deltagit i det ganska torra möte min arbetsgivare ansåg det nödvändigt att jag skulle förgylla med min närvaro. Kunde vi få med Lotti också, ja då hade ju lyckan varit total!
Faktum är att på promenaden från stationen till mötet så gick jag och spanade förhoppningsfullt efter tvenne galanta vättar och ett storsjöodjur. (Äsch jag menar ju QUBA, inte DIG Larsson!). Men vad såg jag? Bara folk som stressade runt till säkert lika torra möten.
Lotti: Ja tack! Du är en schysst person! Vlll du bli min bodyguard?
Skicka en kommentar