Fina fina älskade hund, ropar jag och borrar in näsan mot hans mäktiga halskrage, hans kyliga nos och hans lena öra!
Då väser Emil. Det gör han när han vill vara ifred.
Så jag drar mig lydigt undan till mitt soffhörn och nöjer mig med att beundra på avstånd. Men inuti. Där rasar kärleken runt helt obehindrat.
Sådan är han, min Emil.
6 kommentarer:
Jamen alltså, har ni kullersten och gräs i er kökssoffa? Coolt!!!
Häftigt va! Inte alla som har minsann :)
Jea skulle hemskt gärna se resten av inredningen i erat hem... ;)
Jamen kom hit då¨:)
Hmmm, Emil uppför sig helt normalt, sett ur tonårsperspektiv. Svarar han "venne" (vetyder vet inte) så alla de frågor som inte kan besvaras med "men ah" så är saken helt klar: han genomgår en försenad (eller utdragen) tonårsperiod (vilken tonåring vill bli pussas av morsan!).
Men Bitte? Han är sjuochetthalvt i människoår. Sju gånger sju är i alla fall 49 i min mattebok. Du tror inte att det kan vara griniga-gamla (nåja, medelålders)-gubbar-syndromet?
Skicka en kommentar