Jaha ja. Allt ska göras för första gången någon gång. Och ska man bli sparkad av en häst ska man någon gång bli det för första gången. Så då tyckte jag att igår verkade vara en bra dag. Javisst. Igår var tydligen den perfekta dagen för en klockren träff precis under nyckelbenet så jag tog luftvägen ut ur hagen. Nu ska jag inte beklaga mig allt för mycket. För det gör inte så farligt ont. Inte lika ont som när jag fick
stickan! Inte lika ont som... eeehmmm... ööööhmmm... jojustdetja- Inte som när jag slog upp ett hål i knät så man kunde kika på knäskålen och handen såg ut som en vattenfylld grönlila diskhandske. Det var när jag ramlade av Monte i full sken för tre år sedan. Och det får mig osökt att tänka på dagens egentliga ämne.
Idag är det ett år sedan Monte lämnade oss. Om jag reser mig lite från stolen och kikar ut genom fönstret ser jag platsen där han drog sitt sista andetag. Där står nu ett släp med gödsel på, men hade jag haft lite bättre plats hade där stått en liten rosenbuske kanske. Gödslet måste ju för all del ha sin plats det med. När Emil och jag var ute för ett par timmar sedan undrade jag varför jag kände mig så... tung. När vi nästan var hemma kom jag på det, och då var det inte så konstigt längre. För saknad är tungt att bära. Vissa dagar mer än andra.
6 kommentarer:
Vet du, saknaden efter ett djur lever kvar länge, länge. Inte bara rent mentalt även i händerna, att inte få klappa den där hästhalsen. I näsan - att inte få sticka näsan i den lurviga vinterpälsen under manen och snusa hästdoft, att inte känna doften av svettig häst när man rider.
Men saknaden är bra också, den gör att våra hästar och hundar lever kvar. Trots att det gör ont.
Stor kram tlll dig! (Om du inte är alltför öm efter luftfärden...)
Tack, Irene. För öm för kramar- går det?
Jag tänker på Monte varje dag, pratar om honom med kunder nästan varje dag. Inte som klagan över hans frånvaro utan som beskrivning över vilken underbar häst han var. Trots hans snedsteg ibland som när han skenade med dig eller nästan sparkade av mössan från dig i hagen så var han ju helt underbar. Känns som att det var igår jag och Monte galopperade längs den gamla banvallen, bara för att vi båda tyckte det var så jä*la kul!! Kanske inte lika kul att han kunde tvärstanna på en 10-öring så hans husse gjorde en framåtvolt med halvskruv bara för att en sten kunde se ut som ett lejon (i alla fall i hans huvud!)
Jag kan fortfarande känna hans doft, tydligt. Eller höra honom frusta. Han var en fin vän. Även om jag många gånger klagade över att "behöva" skritta ut i regnet sen mörk höstkväll så försvann all klagan väl uppe på ryggen. Konstigt nog med tanke på hans personlighet så kände jag mig så trygg när jag satt på honom. Han omfamnade mig på något vis. Låter väl flummigt kanske men så var det.
Sedan kommer jag aldrig glömma våra äventyr! Ha ha! Oj oj, ibland mer eller mindre spännande! Jag kommer inte heller glömma hur du, Lotti, till slut fick den kontakten med Monte igen efter olyckan. Du kanske inte själv tänkt på det som jag. Men för min del var det en skön känsla när ni fick kontakt. Han älskade dig, det märktes tydligt.
Jag har inte lagt själva datumet dödsdagen på minnet, kanske inte viktigt för mig eller som ett försvar, men jag har tänkt på "dagen" den sista tiden. Pratade med en vän om det för ett par dagar sedan så kanske påverkar det omvetet, jag vet ju på ett ungefär när det var.
Du, Lotti. Bra du är hård som tar en spark utan att klaga. Själv skulle jag ojat mig en vecka minst!
Usch, jag blir så ledsen för din skull... Hoppas att du ändå har mer glada minnen av honom än tråkiga... :(
Åh du Lotti, hade du en sån där dov dag igår...
Man vet hur det känns. Djuupt inom en.
Jag brukar tänka ibland att om jag dör så vill jag inte till himlen. Nä, där finns ju inte många som jag känner...
Men sen kommer jag på att mina tidigare (och ibland VÄLDIGT mycket saknade) djur faktiskt är där uppe och då blir det solklart att det är precis dit jag ska!
Vilket ljuvligt återseende det kommer att bli :)
KRAM!
Ha ha! Jag glömmer aldrig när du kom hem efter ett träningspass och ritade upp en teckning med alla sekvenser från hästryggen till att du stod på marken med tränset i handen :D
Jeanette, tack för din medkänsla. Han var svår. Knepig. Otillgänglig ibland. Men när han gav kärlek så var den helt äkta.
Larsson, eller hur! I himlen tror jag att det är förbjudet att bli avkastad, så då ska Monte och jag galoppera över ängarna utan sadel och träns :) Kanske kommer P.G och springer brevid, fast då får vi galoppera sakta för han var så himla tjock den underbara katten :)
Kram tillbaka!
Skicka en kommentar