Okej. Så här var det. Emil kom till oss. Han var sju månader,. Vi anmälde oss till grundkurs i lydnad för unghundar. Första halvan av varje tillfälle stod vi i ring på gräsmattan och tränade fotgående, tandvisning och ligg tror jag det var. Det tog Emil ungefär 1 minut att fatta vad han skulle göra, och när han väl fattat det fanns det ingen som kunde övertyga honom om nyttan att öva det. Så när han inte stod som förstenad med nosen nedgrävd i gräset, roade han sig med att försöka kasta sig fram till de andra hundarna (som- need I say it- naturligtvis satt som små änglar vid sina mattar och hussars sida). Vi lockade med köttbullar. Vi lockade med leksaker. Vi tjoade och tjimade och försökte vara så roliga som en människa bara kan. Köttbullar och leksaker sket han i. Tjoet och tjimet gjorde såklart att han bara stressade upp sig ännu mer. Andra halvan av kvällen tillbringades inne i klubbstugan. I samma stund som vi satte tassen innanför tröskeln började Emil yla. Han ylade och skrek oavbrutet tills han tryggt satt i sin bil igen. Vår tappra kursledare tappade aldrig modet. Och gjorde hon det visade hon det i alla fall aldrig, utan erbjöd sig istället att ge oss privatlektioner. Otroligt nog lät hon oss gå även fortsättningskursen, och vid det laget hade ju grabben blivit ett halvår äldre och kunde både skrika högre och förstena sig hårdare. Men lärde sig alla moment gjorde han. Med den äran. Efter detta gick vi två agilitykurser. Det gick lite bättre. Det ska erkännas. Men på första tävlingen skrek han ända tills det var hans tur att gå ut på plan. Väl där hoppade han några hinder, stannade och nosade, sprang genom en tunnel och stannade och nosade. Han tog sig i mål och skrek sedan till vi åkte hem.
Fullkomligt utmattade anmälde vi oss till en problemlösningskurs. Kursledaren lovade att om man inte löst problemet innan kursen var slut skulle man få pengarna tillbaka. Kursen var på tre tillfällen under en helg. Första dagen skrek Emil från första till sista minut, så att vi blev ombedda att gå undan ifrån ringen. Andra tillfället morrade Emil åt kursledaren. Vad som föranledde det morret fick jag aldrig veta, men DET har aldrig hänt vare sig före eller efter det tillfället. På kvällen, efter den dagen, bestämde jag mig för att det fick räcka. Så tredje dagen åkte vi till kursen utan hund. För att titta på helt enkelt.
Vid det här laget var väl Emil en fyra år och vi gick inga fler kurser efter det, vad jag kan påminna mig. Jag anmälde honom till en spårkurs, för jag tänkte att om han nu så gärna ville nosa så skulle vi i alla fall ha någon nytta av det. Men när det var en vecka kvar till kursstart fick jag ett samtal från klubben där de sa att kursen tyvärr hade blivit full eftersom renrasiga hundar hade förtur. De de inte visste (klantigt eftersom Nynäshamn inte heller är så stort) var att jag jobbade ihop med matte till en flatcoated retriever som dagen efter fick ett samtal från samma kvinna. Hon fick ett erbjudande om att vara med på kursen till reducerat pris eftersom de hade platser kvar.
Om nu vårt rykte hade föregått oss, och vi inte var önskvärda på kursen borde de varit ärliga. Jag hade kunnat förstå det. Jag gick ur klubben och gick aldrig med i någon mer hundklubb efter det.
Sedan en tre-fyra år tillbaka lever vi en fullkomligt kursfri tillvaro med massor av motion och mycket vara-med-tid. Och många hundkompisar. Men absolut inget kopplat hälsande till höger och vänster. Vi tränar på allt vi lärt oss, och ett och annat trick såklart. Men det slutar alltid på samma sätt. Emil fattar på noll sekunder och sedan tappar han intresset. Han är vad "experterna" kallar: "För smart för oss". Utklassad av sin hund... Vad säger man.
Om det var någon som orkade läsa till slutet får jag tacka för intresset och meddela att numera lyssnar jag inte på NÅGON som inte först bevisat att de har glada djur och en väl genomtänkt metod som bygger på icke-våld.
3 dagar sedan
13 kommentarer:
Men vet du, jag blir så LACK. För det är ju just så det inte ska gå till. En problemlösningskurs bör ju var det mest varsamma, nedtaggade, försiktiga man kan tänka. Ett steg fram, två tillbaka. Tre steg fram, två tillbaka. Tjo och lek; ja, om hunden klarar/gilar det. Beardisen har aldrig velat leka, Briarden vill alltid leka.
Nej, träning ska vara på hundens villkor, tycker jag. Anpassad just efter den kompis man har vid sin sida. Och tävla ska man göra OM man tycker att det är kul och bara om man kan förmedla den känslan till hunden. Därför blev Beardisens tävlingskarriär inte mer än klass 1 och 2 medan Briarden snabbt kilade upp i elitklass; hon älskade det.
Vet du, jag gillar ju ändå kurser, det gör jag. Men jag kan tänka att när man som nybliven hundägare kommer till sin valp till brukshundsklubben, ja då är man ganska sårbar bland alla dessa besserwissrar.
Nu generaliserar jag - ALLA är inte besserwissrar, men de finns, och de vill gärna tala om vad det är för fel på ens hund och på en själv som hundförare.
Man vill så väl, man vill visa att man själv och ens hund visst kan, men det är inte så lätt när man lyssnar till alla råd man får - varav de flesta är motstridiga.
Nästa hund tänker jag absolut gå på kurs med - kanske rentav på fler kurser med Huliganen, men den gången har jag ju mer i mitt eget bagage, och framför allt: jag vet hur jag INTE vill ha det!
Jag har rätt många gånger fått höra att Huliganen, han skulle bli en jättebra tävlingslydnadshund - i rätt händer. Dvs förmodligen inte mina händer! ;-)
Kommer ihåg hur ni kämpade med Emil, nu är han en underbar hund tack vare dig och Thomas..
Jag tänker på lapphunden i Emil. Jag känner många lapphundar som tappar intresset om man övar samma sak flera gånger. Där kör jag ofta fast med Dino tror jag (även fast jag vet om detta), jag vill upprepa så att jag vet att det sitter, att han verkligen förstod - och då tappar han ofta intresset.
Men så dåligt detta med kurseriet, jag förstår att du tappade sugen. Men alla är inte så överallt, glöm inte det! :)
Sicka tråkiga erfarenheter. Det är synd! Speciellt att bli petade från en kurs på ett sånt sätt. Skönt är dock att det funkar bra med vovven nu!
Kram!
Ha ha! Ja, yla kunde han ju! Men jag måste faktiskt få inflika lite. I slutet av lydnads kursen kunde han ju faktiskt ligga tyst en stund i klubbstugan!
Agilitydelen av klubben var ju alltid välkomnande och blev rätt lacka när de fick höra hur vi blev behandlade! Speciellt dålig stil efter alla gånger vi stått i kafeterian och ställt upp vid tävlingar mm. Kan ändå sakna kurstiden!
Sen kan man ju verkligen ifrågasätta problemlösningskursen!
Bitte- Klokt. Nedtaggat var väl det sista den problemlösningskursen var. Men vet du vad! På initiativ av Anders Hallgren startade ABF (tror jag det var) en seniorkurs i Nynäshamn för några år sedan. Åldersgräns på sju år för hundarna. Kan du tänka dig något så gosigt! Ett gäng grånosiga vovvar som sitter i ring och övar? Skruttesnutt. Det skulle kanske Emil gilla?
Irene- Jag får höra hela tiden att min hingst har potential att nå eliten i Pleasure. INTE med mig i sadeln kan jag bara säga! Jag får väl skrutta runt i skogen på en skitfin häst då. Han lär ju inte bry sig?
Anki- Tack!
Jeanette- Ja du ser. Det hade jag ingen aning om. Fast jag visste förstås att de ska vara rätt så självständiga och så. Och det är klart- är man KUNG måste man ju vara rätt så smart :)
Ann-Louise- Ja. Det var lågt. Kanske inte lika lågt som Glocalnet, men ändock lågt ;) Kram tillbaka!
Hovis- En stund...? Eh, hur lång är en "stund" då. I din bok?
Klockrent!!!
Jag tycker du kan komma hit o gå på kurs med mig och Rassla! Vi är KLOCKRENA instruktörer för vi blev bästa ekipage i vår kurs på hundklubben faktiskt!!! Eller så är vi klockrena instruktörer enbart för att vi är inspirerande vänner. Snarare så skulle jag tro. Hi hi. En kurs för bara rassla och emil. LYX. inga andra först sig påare...
(obs, några gram ironi i föregående inlägg om hur bra vi är jag o min vovve)
Alltså, kurs för Rassla... förstår man vad hon säger då??
Jag vet inte, jag tror det blir mest hångel på den kursen, jag!
Herregud, jag skrattade lite. Min häst är nämligen precis likadan!! Varför ska man öva nåt som man redan kan!?! Trrrrååååååkmatte, du är diskad!
Kan bara säga att det måste ha varit dåliga lärare med dålig pedagogik, dålig självanalysförmåga och förmodligen dålig självkänsla som inte klarade av att ha er på kursen och lära er mer än själva tricken. Har hittat en ridlärare nu som är helt underbar och faktiskt fått hästen intresserad också!
Men ridklubbar det skiter jag i.
Ylva. Först och främst- välkommen! det är alltid så rtevligt att "se" ett nytt namn här! Sen vet jag inte om jag ska säga: "Tack för din medkänsla" eller "Glad att man kunde få någon att bli glad i alla fall" ;-)
Skicka en kommentar