Emil med kommentarar

Jag tänker chansa här. Göra något som jag till varje pris försöker undvika. Det handlar om att ställa öppna frågor till sina bloggläsare. Jag tycker jag ser det titt som tätt i olika bloggar, och det är så himla pinsamt på något vis när det gapar tomt i kommentarsfältet. Samtidigt beundrar jag skribentens mod. Det är att göra sig sårbar, för visst finns möjligheten att den där nollan ser ännu större och envisare ut än den brukar. Bara för att man bad om det.

I vilket fall som helst så tänker jag trotsa herr Jante och göra det. Kasta mig ut i sårbarhetens tyngdlöshet (men guuud så lyriskt det blev nu då) och chansa (läs: göra inlägg hos några bloggare vars foton jag alltid gillar och be snällt att de tar en titt).

Till saken. Nedan syns en serie bilder som föreställer min hund Emil. Jag gillar dem. Av olika orsaker (som jag tänker redovisa) dock inte själva fotokvaliteten. Jag läste ett inlägg på en fotografblogg som handlar om kamerans roll i fotograferandet. Jag började fundera på: vad är det som gör en bild dålig? Ett foto, med ett intressant motiv, vackra färger och knivskarp skärpa- kan det vara dåligt?

Så jag ber er att hjälpa en nybörjare. Personligen gillar jag de här bilderna, mest för att det de föreställer är mig så kärt och välbekant. Men hur ska jag göra för att öka kvaliteten? Och varför blir allt vitt så JÄTTEVITT? Har det med kamerainställningen att göra? Och himlen blir vit??

***

Den här bilden la jag mest ut för att visa Emils fina sele. Sedan gillar jag den för att precis så där ser han ut när han försöker läsa mig. "Vad vill du matte?" Syns det att han säger det?

***

Tycker Emil har så himla fin rygg. Jag älskar hans rufsiga nacke, som övergår i slanka skuldror och slät blank päls. Och det är häftigt att jag lyckades få honom att sitta still med fokus framåt fast jag gick runt honom. Duktig hund!

***

Får era hundar snusläpp? :) Jag vände kameran på diagonalen för att förstärka känslan av... liksom... lättsamhet. Vi skrattar gott åt Emil och hans lilla snusläpp. Sen var det inte meningen, men att Birgers bläs är så himmelens vit gör ju att han syns. Han ser ut lite som en clown tycker jag.

***

Det är tråkigt att den här bilden blev suddig för jag ÄLSKAR den!! Tänk att den skraltiga, svankryggade och långnästa unghunden som flyttade hem till oss är så vacker! Jag tycker att den här bilden förmedlar Emils starka integritet (förutom att han visar snoppen för gud och hela världen då) och värdighet. Hans krage är mäktig, han utstrålar pondus! Lilla Emil, som varit så osäker och vilsen! Den mjuka blicken och långa nosryggen vittnar om det enorma tålamod denna hund besitter, men det krokiga vänsterörat avslöjar ett sinne fullt av bus.

***

Ett plötsligt ljud, obekant och spännande. Vad är det för något?

***

Okej, här kommer två. En mycket suddig, en lite suddig. Gissa vilken jag gillar bäst! ;)

***

Emil och Birger. Jag har en kompis som heter Anna. Hon sa till mig en gång att om man blir arg på sin kille så ska man bara tänka på att han har öron. Tänker man bara på det så trängs ilskan bort och förbyts i ömhet. Jag kan säga att det funkar inte på min man :) Men jag kan känna så inför Emils svans. Tänk att han har en svans som viftar i cirklar när han är jätteglad. En helikoptersvans. Och en rygg som måste vara stark och smidig för att kunna bära upp sig. Två öron som är mjuka som sammet. En rumpa med brallor på. Ja så där kan jag hålla på. Sen är det lite gulligt att han ser så tjock ut! För tjock, det är han INTE.