Med start idag...

...börjar årets tuffaste tid för mig. Några dagar av minnen som är lite väl tunga att bära ibland och saknad som är lite väl orättvis kan jag tycka. Men jag tänder ett litet ljus och minns och saknar. Det hör till.

Földallas

Det såg så lovande ut i morse. Kallt, klart och soligt. Men en envis, tung och grå dimma dröjer sig fortfarande kvar. Nej, jag tror det är dags för en och annan bebisbild på den lille Dallasgrabben, för att lyfta stämningen lite.

Fotograf: Petra Holm

Stallbygget börjar närma sig sitt slut. Det är bara så där irriterande inte riiiiktigt klart än.

Vi har köpt en luftvärmepump. men den är inte installerad än, så jag fryser fortfarande.

Emil har gått koppelpromenad på vägen idag. Det tyckte han var skittråkigt och bestraffade mig med att gå i snigeltakt. Fast det regnade småspik och vi hade varit ute i flera timmar. Schysst.

Plommonmarmeladen smakar BARA socker, kavringen blev besk, pizzan stenhård och jag känner fler än två son är rasister utan att fatta det.

Och det är fortfarande brunt ute. Inte ska det bli bättre imorgon heller. Nä, nu vill det till att man kämpar tappert mot höstdeppen.


WOOPDIDOO!!

Den bruna årstiden

Sen vill jag bara tillägga att den som säger att de älskar hösten är LURAD!! Hösten är jättemysig och gullegulllig och fiiiin i... typ en KVART i relation till hur lång tid det tar till det är vår igen. Mellan mitten av september och början av oktober är hösten en tid av färgsprakande lövverk, behagliga temperaturer, rätt mycket solsken och frisk luft. Så kan det gärna vara året runt för min del. Men NU!! Allt är brunt. Löven är bruna, och när de sista bruna löven trillat av står de brungråa träden kvar alldeles nakna. Hela dagen är någon slags brunaktig skymning, tills det blir mörkt och då är det... svart, vilket ju ligger ganska nära brunt i färgskalan. Det är äckligt milt, varken varmt eller kallt, men rått och brunaktigt i luften. Går man ut i hagen en vända måste man tvätta bort all brun smuts från kläder och skor. Sist, men allra brunast är leran. Den förbaskade, halkiga, lortiga, geggiga och BRUNA leran!!


Mene.. vi får säga så för idag för jag måste ut i leran och fodra mina leriga hästar :-/

Hör och häpna! Här kommer ett inläg om... *paus för trumvirvel* HÄSTAR!

Jaaahopp. Mycket velande fram och tillbaka, informationsletande och lyssnande på alla möjligas synpunkter har resulterat i att min ettåring har fått framskor. Reiningskor med babysöm. Varför det? Jo...

Först och främst. Han har haft problem med uppackningar (hålväggar). Tur för grabben att husse är fotdoktor, och kan rensa upp ofta och tur för honom att matte är en ambitiös jäkel som tvättar och grejar. Hästen har taskiga hovar helt enkelt. God och regelbunden hovvård, ett riktigt bra bete och biotintillskott bör ge resultat framåt nästa vår, men än så länge är han ganska ömfotad.

För det andra. Han har ett väldigt försiktigt rörelsemönster. Nu är han förstås en pleasurehäst. Vet du inte hur en pleasurehäst rör sig?



Frågar jag en westernryttare om det är normalt att han rör sig som han gör får jag svaret "Det är en sån häst". Nu är jag inte tillräckligt erfaren för att själv avgöra hur mycket av Dallas rörelsemönster som är avelsbetingat och hur pass det är påverkat av dålig hovkvalitet, så därför har jag hört mig för både här och där, och kommit fram till följande slutsats:

Om han rör sig friare efter att ha fått på sig skor har jag ett ganska tydligt kvitto på att han har ont i fötterna. Om han rör sig likadant som innan kan det, som jag ser det, finnas två orsaker till det. Antingen SKA han röra sig så. Eller så har hans rörelse blivit ett mönster, ett muskelminne. Om jag då ser till att få på skor för att vara säker på att hovarna avlastas, ser till att han har maximalt med utevistelse med kompisar som stimulerar till rörelse och lite lätt träning- tja, så har jag ju inte förlorat något.

Så, skorna på!

Lätt fånget, lätt förgånget.

Mer vit än svart...

...och ungefär lika mycket svart som vit
kom på besök hos mer svart än vit.

"Ooooh! Du e jättesvart! Å du har lite grått runt nosen. Det är sååå himla SEXIGT, tycker ja!"

"Äsch, bry rej inte om Pricki´korv. Han försöker gnugga bort prickarna nu igen! "

ähum... *rodnar* *harkel* oj, hoppsan... NÄSTA BILD TACK!

*gnugga gnugga*

*GNUGGA GNUGGA*

"Du Svarten. De va trevlit å så...

...men ja e inte ute efter nåt seriöst liksom...

...så attee... HEJ DÅ!!"

"Öhhh...vad gör ja fär fel? Ere prickarna?"

***

Väldigt trevligt att vara efterfrågad :) Jag har verkligen tacklat av de senaste månaderna.. Faktum är att jag- hör och häpna- har lite hästblogg att skriva. Men kanske inte idag. ;)

Emil med kommentarar

Jag tänker chansa här. Göra något som jag till varje pris försöker undvika. Det handlar om att ställa öppna frågor till sina bloggläsare. Jag tycker jag ser det titt som tätt i olika bloggar, och det är så himla pinsamt på något vis när det gapar tomt i kommentarsfältet. Samtidigt beundrar jag skribentens mod. Det är att göra sig sårbar, för visst finns möjligheten att den där nollan ser ännu större och envisare ut än den brukar. Bara för att man bad om det.

I vilket fall som helst så tänker jag trotsa herr Jante och göra det. Kasta mig ut i sårbarhetens tyngdlöshet (men guuud så lyriskt det blev nu då) och chansa (läs: göra inlägg hos några bloggare vars foton jag alltid gillar och be snällt att de tar en titt).

Till saken. Nedan syns en serie bilder som föreställer min hund Emil. Jag gillar dem. Av olika orsaker (som jag tänker redovisa) dock inte själva fotokvaliteten. Jag läste ett inlägg på en fotografblogg som handlar om kamerans roll i fotograferandet. Jag började fundera på: vad är det som gör en bild dålig? Ett foto, med ett intressant motiv, vackra färger och knivskarp skärpa- kan det vara dåligt?

Så jag ber er att hjälpa en nybörjare. Personligen gillar jag de här bilderna, mest för att det de föreställer är mig så kärt och välbekant. Men hur ska jag göra för att öka kvaliteten? Och varför blir allt vitt så JÄTTEVITT? Har det med kamerainställningen att göra? Och himlen blir vit??

***

Den här bilden la jag mest ut för att visa Emils fina sele. Sedan gillar jag den för att precis så där ser han ut när han försöker läsa mig. "Vad vill du matte?" Syns det att han säger det?

***

Tycker Emil har så himla fin rygg. Jag älskar hans rufsiga nacke, som övergår i slanka skuldror och slät blank päls. Och det är häftigt att jag lyckades få honom att sitta still med fokus framåt fast jag gick runt honom. Duktig hund!

***

Får era hundar snusläpp? :) Jag vände kameran på diagonalen för att förstärka känslan av... liksom... lättsamhet. Vi skrattar gott åt Emil och hans lilla snusläpp. Sen var det inte meningen, men att Birgers bläs är så himmelens vit gör ju att han syns. Han ser ut lite som en clown tycker jag.

***

Det är tråkigt att den här bilden blev suddig för jag ÄLSKAR den!! Tänk att den skraltiga, svankryggade och långnästa unghunden som flyttade hem till oss är så vacker! Jag tycker att den här bilden förmedlar Emils starka integritet (förutom att han visar snoppen för gud och hela världen då) och värdighet. Hans krage är mäktig, han utstrålar pondus! Lilla Emil, som varit så osäker och vilsen! Den mjuka blicken och långa nosryggen vittnar om det enorma tålamod denna hund besitter, men det krokiga vänsterörat avslöjar ett sinne fullt av bus.

***

Ett plötsligt ljud, obekant och spännande. Vad är det för något?

***

Okej, här kommer två. En mycket suddig, en lite suddig. Gissa vilken jag gillar bäst! ;)

***

Emil och Birger. Jag har en kompis som heter Anna. Hon sa till mig en gång att om man blir arg på sin kille så ska man bara tänka på att han har öron. Tänker man bara på det så trängs ilskan bort och förbyts i ömhet. Jag kan säga att det funkar inte på min man :) Men jag kan känna så inför Emils svans. Tänk att han har en svans som viftar i cirklar när han är jätteglad. En helikoptersvans. Och en rygg som måste vara stark och smidig för att kunna bära upp sig. Två öron som är mjuka som sammet. En rumpa med brallor på. Ja så där kan jag hålla på. Sen är det lite gulligt att han ser så tjock ut! För tjock, det är han INTE.

Ett udda par var det ja!

Ja ja, jag sitter med tårarna rinnande. Man är inte så tuff när allt kommer omkring. Jag hittade det här klippet hos Ann-Louise, som är expert på att lägga ut sånt som får mig att börja lipa.

Hästarna

Birger. Matchar hösten väldigt fint tycker jag.

Villgott. Liten på jorden, men med betydligt snyggare hingstnacke än Dallas.


Dallas. Att han aldrig kan skärpa till sig och försöka vara lite snygg för kameran!!

Jag har fotat...

...men jag har prestationsångest. Och så är jag lite stressad. Jag ska iväg och jobba ett dygn, så till helgen.

En UNDERBAR bild...

... om hur man ber snällt.

Eller "Den naturliga rangordningen i ett delat hushåll"

Morgonsoffan

Jag sitter i soffan med datorn i knät. Ute har vädret just skiftat från mulet/milt till blåsigt/spöregn till halvklart/torrt på en kvart. Är det inte märkligt att man aldrig upphör att förvånas över vädret här i Sverige? Man tycker man skulle lärt sig efter några tusen år! I vilket fall som helst så har jag kommit hem från jobbet. Fodrat hästar, pussat mular, kramat katt och sjunkit ner i soffan. Emil verkade tycka det såg mysigt ut för han sjönk ner bredvid mig och sover nu djupt och snarkande med rumpan tryckt mot mig och huvudet på kudden. Jag behöver gå ut och snickra på stallet. Men en stund till tänker jag sitta här. Lyssna på Markus Birro prata om sorgen efter två barn som inte fick finnas till i världen. Njuta av värmen från Emils kropp och en jättestor latte med socker i. Jag kanske till och med skiter i att snickra... vem vet?

Näst snyggast!

Vilket jäkla väder då!! Det är ju hästtäcke väder:-/ Jag säger som en jag känner (typ)- vilket ELÄNDE! Och VEM kom på den briljanta idén att säga till bonden att: "Neeeej då, han behövde inte leverera ända hem. Det gick minsann så bra att hämta balarna hos grannen såååå!" I snålblåst och regn, och efter att man gått upp klockan FEM!! Och inte ätit något än.

Det var jag.

The good news är att TMOAF funkar i enlighet med min vision. Inget höspill. Hästarna äter upp varje liten gnutta fräscht hö. Som sagt, jag kastar pengarna i hästarnas magar :D Sen att de äter som... som... HÄSTAR helt enkelt. Det är väl en annan femma.

Ja och så har vi tävlat Dallas. Han kom tvåa. Igen. Men jag är inte bitter. Inte alls. Nej nej.

Brorsan (den röde) är fortfarande snyggare. Men vi ska nog komma ikapp!

Teeth please!Detta var tyvärr det närmaste jag kom en close-up på en nyduschad och superstylad Dallas. Jag hade visst lämnat hjärnan i borthinken... Nu står han ute i regnet med pälsglansen droppande från man och svans. Nåväl, next time.

Skönhetstävling

Jaha, så var det dags igen. Kan någon förklara för mig hur jag tänker när jag tycker det är en bra idé att anmäla oss till någonting som innebär att jag måste spendera fredagkvällen med att duscha häst och gå upp klockan fem (!!) en lördagsmorgon?

Jaja, jag hoppas åtminstone att han tänker vinna så det blir värt det...

Jamen jag FÖRSÖKER vara ödmjuk, men det är så svååååårt!

Kasta pengarna i hästens mage!

Okej, gör er redo att möta The Mother Of All Foderhäckar- TMOAF. Jag funderade ett tag på att ta patent på den, men istället lägger jag ut hela härligheten här så att vem som helst kan sno.

Först lite bakgrund: Ni vet aaaaaallt det där höet som ligger och skräpar i hagen. Jo, ni vet. Det där höet som hästarna har lagt på marken, stått i, bajsat i och sedan ratat för att äckelfaktorn liksom passerade gränsen för vad som är acceptabelt. De där fruktansvärda mängderna med hö som man sedan, under stort ve och elände, måste mocka upp ur leran. Hur mycket pengar kan det handla om? Massor? Har du ingen traktor att flytta runt de där megastora järnfoderhäckarna med tak och golv med? Eller massor av pengar för den delen? Är du TRÖTT på att dag efter dag se höet slösas bort? Då behöver du en TMOAF!

Lite material: Först och främst en hovslagare som är duktig med sticksåg. Lite träpinnar, en jättetjock pressening, en god vän (inga äckliga vänner) med sån där symaskin som kan sy i vad som helst, jä...ligt mycket tid (typ två dagar), en kanna te och en vision.

Sedan: bygg en sån här.
Lägg extra väl märke till möjligheten att "kompisstå". Vem vill äta middag själv?
Bär ut ramen i hagen (eller också kan du vänta till insatsen är klar, men det är bara om du absolut känner att du inte vill lägga tid på att jaga hästarna när de stjäl den för tredje gången) låt middagsgästerna ge ett utlåtande.

Åk till skroten, skaffa en sån där pressening som har funkat som tak på en lastbil. Kör hem den. Städa bilen. Klipp ut en bit som har typ 50 cm längre sida än ramen. Kånka iväg till goda vännen med symaskin. Sy rakt, och tänk efter innan du klipper ut för hörnen. Hamra i öljetter och stansa en massa hål i botten. Sätt plåster på tummen. Kånka hem. Fäst insatsen i ramen, och vips- The Mother Of All Foderhäckar:

Ditt och datt

Här kommer man hem efter en lång arbetsnatt och så väntar denna lilla överraskning på mig i min "bloggbildermapp". Någon i det här hushållet har för lite att göööraaa!!

Jäkligt jobbigt när taket rasar in :-/

Han är så go den lille mannen.

...och trött...