Allt om hästar (...for dummies): Hundbowling

Jag läser en ny blogg. Författaren bloggar mest om sina hundar, och de verkar ha så himla kul ihop. Jag sitter här och undrar (som jag gjort en miljon gånger de senaste sex åren) vad som hände med vårt underbara hundliv. Ni vet det där som man ser på film.... En ung och vältränad kvinna springer i slow motion över en vildvuxen äng. Vid hennes sida skuttar en glad hund med flaxande öron. Okej då, den har vi gjort hur många gånger som helst (särskilt den där biten med ung och vältränad). Men den här då: Hurtig och vildmarksklädd kvinna i pippilottor kutar runt på agilitybanan med råkoncentrerad hund flygandes över hinder och igenom tunnlar. Öh, nä. Snarare flåsande och frustrerad matte med blöta skor står och gör bort sig medan hunden lugnt står och nosar på den fläck där den toppresterande hunden innan just kissat. Min favorit: uppgiven och rodnande kvinna står i lydnadsringen med hund som ylat i en timme i sträck.

Tja... jag ska verkligen inte klaga. Jag har världens (jo, världens!) bästa hund. Han är den snällaste jag vet. Han är mysig och lojal, klok och självständig. Jag skulle inte byta honom mot alla lydnadschampionjoner i universum. Och jag skulle inte göra om honom även om jag kunde. Fast om jag hade fått göra om allt från början hade jag gett honom en bättre start, och kastrerat honom med en gång. Och jag hade inte haft så bråttom att dra med honom på alla dessa kurser. Han skulle ha fått mycket längre tid på sig att landa hos oss i lugn och ro.

Lilla älskade Emil. I kombination med sin ubertaskiga start i livet och att han är en väldigt självständig herre är han liksom inte typen som älskar att vara till lags. Och vi har inte haft kunskapen att kanalisera den där självständigheten och stressen rätt. Jag glömmer aldrig någonsin den där problemlösningskursen jag var på med Emil. Tränaren sa att om man inte fått bukt med sitt huvudbry vid kursens slut skulle man få pengarna tillbaka. Vi skulle träffas tre heldagar i rad. Dag två tittade tränaren på min desperat ylande hund och sedan på mig: "Du, jag vet inte vad du ska ta dig till med honom. " Vi fick stå vid sidan av gruppen och öva "Tyst". Vi gick inte på några fler lydnadskurser efter det. Men 9 gånger av tio så kommer han på inkallning, han har lärt sig gå fint i kopplet och han är jättebra med rädda hundar (och människor). Han är min älskade hund.

Och nu ska jag berätta om hur det var när jag fick bukt med min otränade och ylande hovslagare ;)

Katten ja. Så länge han får blötmat någon gång ibland,tillgång till dubbelsängen och att man är noga med att hälsa på honom så är han nöjd och glad. Lille kissemiss.