Tja... jag ska verkligen inte klaga. Jag har världens (jo, världens!) bästa hund. Han är den snällaste jag vet. Han är mysig och lojal, klok och självständig. Jag skulle inte byta honom mot alla lydnadschampionjoner i universum. Och jag skulle inte göra om honom även om jag kunde. Fast om jag hade fått göra om allt från början hade jag gett honom en bättre start, och kastrerat honom med en gång. Och jag hade inte haft så bråttom att dra med honom på alla dessa kurser. Han skulle ha fått mycket längre tid på sig att landa hos oss i lugn och ro.
Lilla älskade Emil. I kombination med sin ubertaskiga start i livet och att han är en väldigt självständig herre är han liksom inte typen som älskar att vara till lags. Och vi har inte haft kunskapen att kanalisera den där självständigheten och stressen rätt. Jag glömmer aldrig någonsin den där problemlösningskursen jag var på med Emil. Tränaren sa att om man inte fått bukt med sitt huvudbry vid kursens slut skulle man få pengarna tillbaka. Vi skulle träffas tre heldagar i rad. Dag två tittade tränaren på min desperat ylande hund och sedan på mig: "Du, jag vet inte vad du ska ta dig till med honom. " Vi fick stå vid sidan av gruppen och öva "Tyst". Vi gick inte på några fler lydnadskurser efter det. Men 9 gånger av tio så kommer han på inkallning, han har lärt sig gå fint i kopplet och han är jättebra med rädda hundar (och människor). Han är min älskade hund.

Och nu ska jag berätta om hur det var när jag fick bukt med min otränade och ylande hovslagare ;)


Rubriken? Jomen, hon som skriver den där bloggen spelar bowling med sina hundar. Hur kul verkar inte det?
1 kommentar:
Du måste läsa boken Marley & jag (eller något sånt). Underbar och kul bok för mattar och hussar med hundar som inte följer mallen...Kram Line
Skicka en kommentar