Det här är Nutten och Pelle. De är min kära vän Lenas små hjältar. Jag har berättat om Pelle tidigare. Han föddes i juni -08, men fast hon kämpade hårt för att finnas för sitt lilla föl överlevde inte hans mamma. Pelle var ensam. Lena fick ganska snart tag i en amma, men hon tog inte till sig lille Pelle. Pelle fick återgå till flaska och var fortfarande ensam.På gården gick Lenas gamla ponny, Nutten. En welshflicka på aktningsvärda 32 år! En gammal flicka, som trots att hon var pigg och nyfiken hade börjat dra sig undan resten av flocken. Bli lite trött. Som man ju blir om man är häst och 32 år gammal.
Pelle var ensam. Men så fanns Nutten. Den gamla, tvärhanden höga ponnyn tog sig an Pelle. Och hon förvandlade sig. Hon var trygg och stod vakt när Pelle behövde sova. Hon var vildsint tiger när någon av de andra hästarna gick för nära honom. Hon var storsint och generös när Pelle var hungrig och ville smaka i krubban. Hon var tålmodig lektant när Pelle behövde rasa omkring och testa sina rangelben. Hon blev Pelles mamma. De bodde i samma box. Höll ihop i hagen. Nutten kallade på Pelle när han traskade iväg för långt, när det var dags att gå in och när det vankades mat. De stod sida vid sida, Pelle fick sin flaska och Nutten fick sin betfor. De hade varandra. Pelle fick en mamma, och han blev häst. Nutten fick en uppgift, och hon levde upp. Vi trodde allihop att hennes tid var utmätt förra sommaren, men hon var inte klar. Hela sommaren, genom vintern, våren och en sommar till gjorde hon sitt jobb väl och Pelle blev en självständig unghingst.
Nuttens sista uppgift var slutförd. Hon visste det och släppte taget om sin Pelle. På hästars vis talade hon om- klart och tydligt, utan krusiduller eller falsk hänsyn- för sin matte att hon var klar. Trettiotre år gammal och lagom till Lucia fick hon, igår, slumra in i sin allra sista sömn. Lena som vuxit upp med sin hjälteponny är kvar här med sin saknad, en obeskrivligt stor tom plats i stallet och en liten Pelle. Som ju inte är så liten längre.
Lycklig resa lilla (S)nuttis. Hälsa Monte.
11 kommentarer:
Lycklig Resa!Hälsa våra Älskade Vänner. Vi fick 24 år tillsammans min allra bästa vän de är så så tungt å tomt å tyst efter min lilla älskling me de enorma HJÄRTAT! Den dan har ja haft ångest för i alla år, dag ett utan henne är idag. fy tårarna rinner å mina händer skakar. Mitt huvud värker av all gråt. TACK LOTTI Å THOMAS Å EMIL för ja fått å får lov å sörja. Pelle å Lena
Åh nu rinner tårarna! Underbara djur!
Underbara djur, ja. Fattiga liv utan dem!
Åh, så varmt & fint skrivet!
*rörd*
Tja, hon var en häst som man skriver så om helt enkelt. Tack.
Vad fint skrivet....
man blir mosig o varm i hjärtat...
verkligen jättefint!
Tack så mycket. Hon var en fin ponnyflicka.
Jätte kramar till Lena! Det är ju jätte jobbigt när nån som "alltid" funnits där inte är med en längre. Men det är ju skönt att veta att de sista åren i hennes liv var säkert några av hennes bästa!
Jo, nog hade hon det bra gumman.
Åh... tiden var inne. Varma kramar till alla berörda.
Det ska jag hälsa Lena. Då blir hon glad.
Skicka en kommentar