2010- det är nära nu!

Och jag ville liksom bara säga det att...


GOTT NYTT ÅR!!

Ägd.

Jag har sovit gott. Eftersom maken valde att sova på soffan blev jag bara väckt en gång i natt. Emil väcker mig en gång varje natt. Han vill somna på sin säng med fårskinnsfällen, men någon gång under natten står han vid min sängsida och gnäller ljudligt för att jag ska vika undan täcket så att han kan krypa upp på min sida och rulla ihop sig bredvid mig. Men det måste vara lakan. Inte på täcket, för det är inte lika mysigt. Där har ni det. Vad tror ni Ceasr skulle säga om det?

Så utsövd, ordentligt påklädd och med sol i både sinnet och på himlen gick jag ut för att mata grannens missar. Då kör hovslagaren fast i en snödriva. Med sin sida in i drivan, så han har stängt in sig själv i bilen. När vi väl har fått loss honom och han har åkt iväg tar det bara tio minuter tills han ringer och meddelar att han har fått punka på motorvägen och att jag måste komma dit med ett vinterdäck. Som står staplade längst in i vedförrådet bakom en hästvagn. Dörren till vedförrådet finns bakom en gigantisk snödriva som ingen har skottat bort därför att sedan vi installerade en luftvärmepump är det ingen som eldar i det här huset. Jag hade inte ens hunnit dricka en kopp kaffe!

Väl hemma igen skulle jag gå ut med hö till mina hästkillar. Bara det. Lite snabbt. Sedan in i värmen, en stor kopp kaffe och lite sofftid. Men se, grabbarna var gosiga. Det var kallt, klart, strålande solsken och hästarna var gosiga. Så jag gosade med dem. Birger tycker om att bli pussad på kanten av näsborren och att bli kilad i manen. Hårt. Dallas gillar bäst att bli smekt i mungipan, kliad mellan frambenen eller mest bara att man pratar med honom. Han vill ha uppmärksamhet. Villgott gillar när man trycker ihop hans mule. Och så kan man gärna spendera en god stund vid svansroten.

Kom in. Skulle koka kaffe. Men då kom katten. Han vill bli upphängd. En redig arm under katten och så upp på magen. Så hänger han där som en gammal disktrasa. Och så ska man klia nacken. Då spinner han minsann. Knasiga katt.

Klockan 1 (ETT!!!) fick jag dagens första kopp kaffe.

Världens bästa jul.

Morsan! Se lite glad ut nu då, när jag ska fota dig!

Nähä nä. Vad har man å va glad över?

Men... om jag hämtar nån som alltid gör dig glad?

- - -

Se där! Så lätt det gick.


Fan, jag har alltid haft det på känn. De älskar honom mer än mig!

Nåväl... älskad eller ej, låt mig bara säga- Vilken jul!!

Jag hade alla intentioner att åtminstone peta in en liten, liten liiiiten julhälsning till er- mina kära och högt uppskattade läsare. Men fasen vad tiden har fått bråttom!! Jag vet inte vad det är den har så förbaskat bråttom till? Kan det vara 2010 kanske? I vilket fall som helst så har jag tänkt på er, och det räknas kanske också lite grann?

Jag hoppas att ni har haft en god jul. Personligen går jag fortfarande på små rosa moln. Jag- som ALDRIG varit en anhängare av julen, ger mig. Om det här är julen, då vill jag också vara med. Vi har haft en jul i familjens tecken. Med förlorade bröder, nya familjetillskott, familjemedlemmar minst ett par centimeter större än förra året och såklart ett enormt, groteskt, fullkomligt absurt julklappsberg! Och mat. MMmmmmmm.... mumsig julmat. Mammas julmat!

Och snö!! Hörrni, vad mycket snö vi har fått! Kolla in det här!

Charlotte...

...har MYST hela kvällen. Jojjomen. HARDCORE MYS med tända ljus, julklappsinslagning, fisksoppeätning, vinflaskeuppkorkning,vovveunderfiltisoffansnarknjutande, julgransuppsättning, microuppvärmdglöggdrickning, julgransljussladdsupptrassling, lussekattsbak, ettglasvintilldrickning, kissemissgos, , peterjöbacksjulskivalyssnande och snorpåtröjärmenavtorkning. Va? Vadå för mycket information?? Man SKA ju nysa i tröjärmen!! Och jag är förkyld. Menar ni att jag skulle bara lämna kvar snoret på tröjan?? Meh, det vore väl ändå väldigt ofräscht?!

Också ett effektivt sätt att bli av med snor!
Nähä, försök inte! Era hundar gillar också snor :)

Emil hälsar förresten från sitt soffhörn. Det är lite svårt att höra för han hälsar från under filten, men jag tror han säger att han känner sig lite bättre. Fröken hunddoktor säger att det finns en riklig förekomst av en staffylokocksort, som är resistent mot typ alla sorters antibiotika utom just den som Emil knaprar i sig just nu och två veckor framåt, i tassarna. Men vi kör på med tassbad, piller och hållna tummar.


Faktiskt... hur ofräscht är det inte med staffylokocker i tassarna? Kom igen...

Tassproblem är också problem

Okej... det är som när pizzabagaren ritar ett hjärta på pizzan med bearneisesåses. Det känns inte riktigt bra. Det är gulligt och så, men ungefär lika önskvärt som att han hälsar dig med "En cappriciosa utan skinka med extra champinjoner" innan du ens presenterat dig. Eller som när man åker till veterinärinrättningen och man inte behöver checka in i receptionen, för de såg minsann när man gick in genom dörren och har redan anmält Emil.

*Djuuuuup suuuuuuck!*

Infekterade sår i tre tassar av fyra. Ännu en antibiotikakur (vi avslutade den senaste i förra veckan). Descinfiserande (eh... hur i hela friden namn stavas det nu då??) tassbad tre gånger i veckan om tio minuter. Ni ser ju själva. Grabben är INTE nöjd. Men, han gör som matte säger. Till och med när matte säger: "Hoppa ner i baljorna nu, och stå still i tio minuter." För han är mattes kille. Faktiskt.


Och så säger de att jag inte har lydnad på min hund... Pyttsan!

Lycklig resa lilla (S)nuttis

Det här är Nutten och Pelle. De är min kära vän Lenas små hjältar. Jag har berättat om Pelle tidigare. Han föddes i juni -08, men fast hon kämpade hårt för att finnas för sitt lilla föl överlevde inte hans mamma. Pelle var ensam. Lena fick ganska snart tag i en amma, men hon tog inte till sig lille Pelle. Pelle fick återgå till flaska och var fortfarande ensam.

På gården gick Lenas gamla ponny, Nutten. En welshflicka på aktningsvärda 32 år! En gammal flicka, som trots att hon var pigg och nyfiken hade börjat dra sig undan resten av flocken. Bli lite trött. Som man ju blir om man är häst och 32 år gammal.

Pelle var ensam. Men så fanns Nutten. Den gamla, tvärhanden höga ponnyn tog sig an Pelle. Och hon förvandlade sig. Hon var trygg och stod vakt när Pelle behövde sova. Hon var vildsint tiger när någon av de andra hästarna gick för nära honom. Hon var storsint och generös när Pelle var hungrig och ville smaka i krubban. Hon var tålmodig lektant när Pelle behövde rasa omkring och testa sina rangelben. Hon blev Pelles mamma. De bodde i samma box. Höll ihop i hagen. Nutten kallade på Pelle när han traskade iväg för långt, när det var dags att gå in och när det vankades mat. De stod sida vid sida, Pelle fick sin flaska och Nutten fick sin betfor. De hade varandra. Pelle fick en mamma, och han blev häst. Nutten fick en uppgift, och hon levde upp. Vi trodde allihop att hennes tid var utmätt förra sommaren, men hon var inte klar. Hela sommaren, genom vintern, våren och en sommar till gjorde hon sitt jobb väl och Pelle blev en självständig unghingst.

Nuttens sista uppgift var slutförd. Hon visste det och släppte taget om sin Pelle. På hästars vis talade hon om- klart och tydligt, utan krusiduller eller falsk hänsyn- för sin matte att hon var klar. Trettiotre år gammal och lagom till Lucia fick hon, igår, slumra in i sin allra sista sömn. Lena som vuxit upp med sin hjälteponny är kvar här med sin saknad, en obeskrivligt stor tom plats i stallet och en liten Pelle. Som ju inte är så liten längre.

Lycklig resa lilla (S)nuttis. Hälsa Monte.

I´m back. Or not?

Hur långt skrivuppehåll kan man ha innan bloggen löser upp sig själv? Kan man strunta i att blogga i flera veckor för att plötsligt en dag dutta in ett inlägg, som om ingenting har hänt? Kan man det?

Jag önskar att jag vore skrivmässigt begåvad som Larsson som kan skriva ett roligt, intressant och underhållande inlägg om när hon skulle göra en adressändring- ja alltså ingenting. Eller att jag hade motivation att skriva engagerande, upprörande och provocerande inlägg som Ann-Louise om hur hästars hagar påverkar deras sinnelag. Tänk om jag var så duktig med kameran som Lisa som kan slänga in sjuhundramiljonerstriljoners bilder på sin tvillingvovvetjejer utan att man någonsin tröttnar. Men neeej.

Nåväl. Kolla in länkarna ovan. De är värda ett besök. Alla tre.