Lägger ner

Bloggen lägger ner en stund...

Två nätter...

...med hyfsat sammanhängande sömn har jag lyckats skrapa ihop sedan sist. Fast frågan numer är om jag har samma behov av sömn som förut? Jag tycker jag börjar vänja mig liksom. Det är inte skakande händer, bultande hjärta och explosionsartad huvudvärk längre. Det börjar kännas ganska bra. Fast sammantaget måste jag ändå säga att de senaste två evckorna har varit de tröttaste sedan jag var femton!

Hovis och jag har i alla fall varit i Stockholm och härjat. Eller närmare bestämt på Blidö. Eller... inte bara där. Vi har varit utanför Norrtälje och firat bröllop på Penningby slott. I två dagar. Och det var en stor händelse av två anledningar egentligen. 1. Våra vänner gifter sig inte. Det är oerhört långt mellan bröllopen... och jag menar, bara för att VI bjöd gud och halva fosterlandet på en hejdundrande fest så vill vi ju inte pressa någon annan in i ett så stort beslut. Absolut inte! Matilda! Åsa! Lena! Känn ingen press för allan del. 2. 80% av Värmlands nationkör från Uppsala var på detta bröllop. Men det visste ju inte vi. Eller alltså, jag visst ju att brudparet sjöng i kören, att de är väldigt begåvade och jag förstod väl att det skulle vara mysket musikaliska människor på detta bröllop. Att sedan kören höll så hög klass... det visst inte jag. Inte vissta jag heller att brudens syster sjunger på Berlinoperan och turnerar världen runt tillsammans med sin man (som för övrigt också var på detta bröllop. Stoppa nu in allt detta först i en kyrka och sedan i en gammal slottssal. Ja då snackar vi akustik.

Hovis och jag, vi satte oss ungefär mitt i kyrkan. Runt omkring oss bänkar sig, vad som ser ut att vara, helt vanliga människor företrädesvis i vår ålder. Brudparet kommer in, prästen börjar och ganska snart ska det sjungas psalm. I denna ljuva sommartid. Jamen den kan man ju, så organisten tar ton, man ska just till att stämma upp när plötsligt taket lyfter. Ja, ni kan ju döma om vår förvåning. Och det tog ett tag innan vi fattade vad det var. Där sitter vi mitt i en gigantisk studentkör, som självklart framfört denna klassiska sommarpslam i fyrtiofjorton stämmor hundrafyrtiofjorton gånger under åren. Och så där fortsatte det hela dagen och hela kvällen. Massor av tal i musikaliska tappning, egenhändigt författade texter, folk som ställde sig upp pch spelade, och så denna syster som river av en aria lite då och då. Alltså... DET var inte SÅ jobbigt.

Tyvärr har jag inte kyckats klura ut hur man lägger upp ljudfiler här, men jag ska be Thomas lägga upp en på FB så får ni själva avgöra. När vi tillslut fram på smårtimmarna drog oss hemåt var vi inte helt hundra på om vi varit på bröllop eller på konsert.

Självklart var det 29 grader och strålande solsken i Stockholms skärgård. Här har löven börjat skifta färg och djuren sätter vinterpäls för fullt. Om ett par veckor kommer Dallas hem och då ryker kulorna. Sen har jag ingen hingstpojke längre...

Men! Vad jag längtar efetr att få sätta igång och jobba med honom. Här ska det ridas in minnsan :)

Inget alls

Näe hörrni. Nu är jag trött. Skittrött. Alltså, jag hade en sömnlös period -06. Den varade i typ sex veckor. Så länge tror jag faktiskt inte att jag orkar vara sömnlös nu. Man är ju inte... hm... räknaräknaräkna... tju´nie längre, eller hur.

Och mitt i sömnlösheten har jag jobbat som en galning. Det är inte så vanligt i min bransch, men på något sätt har det lyckats bli så den senaste veckan. Så jag orkar inte lägga upp några bilder, inte skriva något roligt och inte något tråkigt för den delen heller. Jag orkar bara gnälla lite.

Och rida. Rida orkar jag. Så det ska jag göra nu. Sen orkar jag inge mer.

Sömnlös...

Här springer tiden iväg minsann, och så här lång tid mellan uppdateringarna tror jag faktiskt aldrig det har gått. Jag vill skriva, och jag tänker på er- mina kompisar- varje dag. Men, jag är väldigt lättdistraherad och jag har varit distraherad på sista tiden. Dessutom är det ju alltid en smärre chock att börja jobba igen efter semstern, man blir liksom helt plötsligt såååå upptagen. Eller hur?

Vi har haft och hart en massa besök. Det är distraherande. Jag tog med mig jobbet och åkte till Bassholmen i två dagar. Det är inte bara distraherande utan också fokuskrävande. Sen blev jag nåt så in i glödheta helsikes förkyld så det var jättedistraherande. Javisst! Jag har varit så sjuk, förstår ni, att jag nästan inte trodde jag skulle kunna rida på clinicen i helgen. Och DÅ är man sjuk. Jodå, jag var så sjuk att jag i ren och skär förskräckelse inför denna risk la mig på soffan i ett helt dygn i ett desperat försök att vila bort förkylningen. Fråga mig inte varför jag valde att prova det när det normalt brukar fungera hyfsat att jobba bort dem. Nu gjorde jag så i alla fall, rörde inte en fena på hela torsdasgen och var så pass pigg på fredagen att jag med hjälp av lyftkran kunde ta mig upp på Calle. Jag kan nämna så där i förbigående att det inte gick särskilt bra, men dagen efter! I lördags! Jäklar i min lilla låda förstår ni vad bra det gick. Calle, han gav allt han hade. Och jag, jag bara satt lugnt i sadeln och följde med. Alltså, ibland undrar jag om det inte är lite bra att vara sjuk när man ska rida? Man blir liksom lite mer laid back.

Ja och sen har jag ju liksom glömt bort hur man sover. Man kan säga att det är ett problem...
I torsdags sov jag från och till hela natten, men vaknade säkert tio gånger. I fredags somnade jag vid halv tolv och vaknde bara en gång efter det. Men då var klockan halv fyra! I lördags kunde jag överhuvudtaget inte somna, gav upp vid halv två och satte mig att jobba lite. Klockan fyra kraschade jag, men sen var det ju jobbdag så klockan ringde sex! Igår uppförde jag mig ungefär som någon som blivitr klubbad i skallen men inte dött ordentligt och blev kommenderad i säng från alla möjliga håll. Och så vaknar jag en timme innan klockan ringer. Fem!

Tjaa... hur har ni haft det då? Utan mig och så?